Inom kretsar av kulturarbetare (f.ö. vilken jäkla term!) och så kallade konstkännare finns en tydlig tendens att hävda ett monopolinflytande. Enbart de utvalda – som inte behöver ha särskild utbildning eller erfarenhet av skaparverksamhet – har rätt att besluta i konstnärliga frågor eller delta i kulturdebatten. Alla andra är lågpannade kverulanter eller konservativa.
Följden har blivit att den nutida konsten utvecklats i nihilistisk riktning. Allt är konst som upphovsmannen och förståsigpåarna godtar. Krav på förmåga, teknik och framför allt kvalitet bannlyses. Vi ser detta ofta i dagspressens anmälningar av olika konstutställningar. Där fotograferas verk som framstår som följderna av en vild lek på dagis. Nästan alltid har det skräp som ställs ut dock högtravande – politiskt korrekta – titlar. På så vis har delar av den nutida konsten blivit irrelevant. Det är trist. Men skadorna för allmänheten är föstås begränsade. Folk rycker på axlarna, pustar och går till museer som visar kvalitetskonst.
En liknande utveckling sker inom arkitekturen. Mediala arkitekter ritar hus som folk stönar över eller skrattar åt. Fyrkantiga lådor för förvaring av människor. Okej att höga byggkostnader måste mötas med rationalisering och prefabrikation. Men det visar sig att en majoritet av svenskarna ogillar den nutida arkitekturen. Man vill se byggnader som har en mer klassisk – ålderdomlig – prägel.
Om den nutida konsten med en axelryckning blivit irrelevant, så tillbringar människor en stor del av sina liv i bostaden. Detta talar för att arkitekturens skönandar måste se sig i spegeln och lägga av med sitt snack om expertis rörande byggnaders utseende.
Problemet är att beslutsfattande politiker ständigt har en undfallande attityd till konstens så kallade experter. Kritiker stämplas som nationalistiska politiker. Eliten pläderar således för den fåniga tesen om att man själva måste hålla armlängds avstånd till kulturens innehåll. Resultatet blir givetvis att nihilismens frodas. Jag har exv sett hur stora statliga bidrag getts till konst som ska visa hur växter, svampar och insekter samverkar på en jordplätt som ställts ut. Bilden ovan från Odenplans T-banestation talar om var skon klämmer.
Kulturens pendel svänger. Om några år kommer nihillistiska skapelser med politiska titlar att ha förpassats till de soptippar där de hör hem. Lätt fånget, lätt förgånget! Ändå bär nationella politiker ett tungt ansvar för sin naiva passivitet. De har gett luft åt politik, politik och inget annat än politik. När luften gått ur kvarstår bara röd-gröna visioner.
Att konstens skönandar då byter fot är fullt klart. Då tvingas de satsa på nya projekt som de saknar kompetens för. Fortfarande under skydd av tesen om armlängds avstånd.
Min tanke är att i en demokrati måste vanliga människor i största möjliga utsträckning bestämma politiken. I en nation med välutbildade medborgare behöver detta inte innebära att konsten och arkitekturen krisar…Om det blir fel finns ju alltid privata alternativ som kan försöka vinna framgång.
Torsten Sandström
