Men 1,4 miljarders befolkning har Kina tagit ett steg mot herravälde över världen – låt vara att grus hamnat i maskineriet på senare år. USA:s ekonomi går som tåget – av aktiebörserna att döma – och med Trump som president kan ytterligare expansion förväntas. I hans baksäte sitter Elon Musk som i egenskap av entreprenör drivit omvandlingen av flera industrisektorer i behov av förnyelse. Och mötet i Baku samt FN:s allmänna expansion till en storpolitisk hydra gynnar grupper runtom jordklotet, vilka sannolikt kommer att kräva än mer pengar från de delar av västerlandet som inte förmår säga ifrån.
I Europas omvärld ser läget dystert ut. I ett försvagat Ryssland ser Putin ljuset i tunneln. I siktet syns en erövring av ockuperad mark och inställda sanktioner. Efter en eventuell fred kommer Putin att ses sig om med förnyad kraft.
Den geopolitiska utvecklingen är ett stort hot mot Europa och Sverige. Vår världsdels kris rör egentligen EU, som består av nationer som drar åt flera olika håll. En världsdel där den ekonomiska utvecklingen rejält halkat efter. Och ett EU som satsat på att springa innan unionen lyckats gå i rimligt gemensam takt. Inom EU finns dessutom en kravmaskin som är svårtyglad, nämligen 700 så kallade parlamentariker som vill att unionen ska utvecklas i alla möjliga riktningar. EU:s motor är tyvärr tillskapandet av nya regler som alltmer kastar grus i nationeras ekononomier. Inte bara de tärande som med nöd hålls på benen av UD, utan framför att Europas industrinationer som betalar kalaset samt EU-byråkratins brakfest.
Kloka människor inser att Europas färdriktning måste ändras. Det kommer inte att bli enkelt. Dels finns ett sk EU-parlament – en politisk lekstuga, som drar åt olika håll och föder lavinen av onödiga regler. Dels en byråkrati som ständigt ska växa och verkställer kraven på nya regler. Dels, slutligen, europeiska politiker som inte vet hur de ska agera och – mellan skål och vägg – våndas över den hydra man fött upp.
Jag läser i Dagens industri att Sveriges finansminister, Elisabeth Svantesson, är orolig över framtiden. Märk väl; inte främst över Trumps framtida tullhöjningar. Utan på grund av Europas problem, dvs dess långvariga oenighet, svaga ekonomi och oförmåga att tillvarata folkens och företagens centrala intressen. Hon har sannerligen stor anledning att våndas. Svenska politiker bär ett påtagligt ansvar för att naivt ha matat den EU-hydra som leder utvecklingen mot fördärvet.
Torsten Sandström
