I medierna berättas att Paulina Brandberg har tvångsföreställningar om bananer. Det är ju tråkigt att höra. Möjligtvis finns vård som kan hjälpa henne. Rädsla för ormar och spindlar tycks ju kunna botas genom enkel träning (att stegvis vänja sig vid att inse att någon fara inte föreligger). Att vänja en person att betrakta bananer som uppskattad bruk borde inte vara så svårt.
Man kan undra över hur det ställt med jämställdheten i Sverige. Att Brandberg – med tanke på frågan ständiga tjatande och lagstiftande -fått regeringens minst viktiga uppgift på sitt bord är ju bra. Men klarsyn krävs förstås ändå. Hur ska en person med så allvarliga problem med verkligheten kunna styra ett politikområde i vårt land?
L-partiet borde förstås ha utrett babanfobin redan innan Brandberg föreslogs som minister. En person som är rädd för en frukt riskerar förstås även ha andra rädslor för verkligheten. Vad gäller jämställdheten i dagens Sverige är det dock svårt att se vilken politik som är rätt eller fel. Det är trösterikt.
Nu en annan vinkling på banantemat. SvD:s Henrik Torehammar är som vanligt fel på det. Han utbryter den 16/11 i följande PK-analys:
Ovilja mot bananer är inte diskvalificerande
Killen måste ju vara politiskt enkelriktad. Det hela rör sig ju inte om ”ovilja”, ungefär som att rynka på näsan inför surströmming. Enligt rapporter ska ministern kommendera sin personal att genomsöka lokaler hon ämna besöka för att se till att de är bananfria. Det rör sig ju om en fobi som styr Brandberg hårt och hindrar ett normalt liv med fruktfat i närheten. Det vågar förstås inte PK-människor säga. Här blir allt allvarliga psykiska sjukdomar. Även fobier som en person inte orkar ta tag i genom bananterapi. Fobier som gör att andra måste dansa efter den ”sjukes” förvridna syn på en populär frukt.
Dessutom anser liberaler förstås alla ha rätt till jobb som de önskar oavsett om fobier gör att naturligt umgänge hindras. En läkare som inte tål att se blod måste få annat jobb. En troende liberal med skakig verklighetsuppfattning ska enligt svenska medier inte behöva träda tillbaka utan i egenskap av minoritet hyllas och ges jobb där makten över bananer hanteras av andra. Även om jämlikhetspolitik i dagens Sverige inte är särskilt krävande måste vi konstatera att den hanteras av en person med högst ovanlig verklighetsuppfattning.
Men komiskt blir det ändå. Liberalernas partisymbol – en stor L-bokstav – har för ett antal år sedan liknats med en uppstånden banan. Nu måste L-partiet genast genomföra en ändring. Varför inte en gurka som slokar? Tills en annan partimedlem anmäler en fobi – förstås.
Hursomhelst. Liberalismens Sverige påminner om att vi befinner oss i en bananmonarki.
Torsten Sandström
Torsten Sandström.
