Det är uppenbart att Trumps framgångar beror på att hans MAGA-rörelse lyckats fånga tydliga stämningar av missnöje i dagens USA. Många väljare säger sig ha fått det sämre ekonomiskt under fyra år med Bidens regim (och med Harris som vicepresident). Köpkraften har minskat. Arbetslösheten är hög. Och öppna gränser i syd har medfört en storskalig invandring. Över gränsen flödar narkotiska preparat med storskaligt dödliga verkningar. Vidare hotar Kinas statssubventionerade bilproduktion den inhemskt amerikanska. Klart är att många väljare tar avstånd från Harris.
Till bilden hör också eviga ambitioner från det Demokratiska partiets vänsterliberala elit att skriva folket på näsan hur de ska resa, äta, älska, umgås och behandla andra på ett politiskt korrekt vis. Väljarnas vardagsmiljö bombarderas med minoritetspropåer och standardiserade propåer om lösningar. Det är inte att undra på att majoriteten av röstande amerikaner har tröttnat på ledande politikers ständiga dagdrömmar och iver att visa sin godhet. Och hur en omfattande statsbyråkrati i samma anda trampar vatten. Demokraterna har vegeterat i en egen värld av flummiga visioner, långt från folkets vardagliga verklighet. Harris flyktliknande lämnande av sin valvaka – utan att yttra sig inför de närmast troende – är ett tydligt tecken på ett chockartat uppvaknande.
De svenska mediernas reaktioner visar också normalt samma oförståelse för den grundläggande orsaken till Trumps valseger. I stället för att granska vänsterliberalismens svaga resultat i USA samt dess ihåliga löften och förhoppningar så angrips Trump som person. Journalister försvarar på så vis sina egna politiska ideal.
I DN den 7/11 knyter filosofiprofessorn Åsa Wikforss an till detta tema under rubriken:
Det kan vara så att Trumpväljarna helt enkelt inte bryr sig om demokratin
Trumps väljare framställs således som ett hot mot demokratin. Man hade kanske väntat sig av en filosof vid Stockholms universitet att via fakta försöka analysera demokratins problem i USA utifrån valutgången. Det vill säga hur drömmar länge styrt politiken i stället för stenhårda analyser av den verklighet som drabbat en stor del av den amerikanska befolkningen. Folket har utsatts för högstämt tal om demokrati och jämlikhet, i praktiken främst följt av en politik som vilat på bidrag till många i långvarigt utanförskap. Välbärgade politiker, journalister och intellektuella i USA har, som jag ser saken, alltför länge i flummiga ordalag talat om för folket hur nationens problem ska lösas. Men bristerna har bitit sig fast. Invandringen har som sagt ökat, löner har inflaterats, droger skördat tusentals döda, politiska pekpinnar haglat över folket osv. Av valresultatet att döma har eliten således misslyckats. På så vis leder min valanalys till att Biden och Harris tillhör ett politiskt gäng av svikare. Röstutfallet framstår närmast som en profetia om vänsterliberalismens ödestimme.
Jag menar att en liknande oförståelse för vardagens verklighet länge präglat svensk och europeisk politik. Sedan ”Ny demokratis” entré på den politiska scenen har en förfärad svensk elit pratat i motvind. Politiker och medier har fortsatt försökt att stoppat löften och drömmar i halsen på medborgarna. Koalitionsregeringar med gröna partier har på senare tid – i såväl Tyskland som Sverige – åstadkommit elände för vanligt folk, exv genom stor invandring, pålagor på bränsle och nedlagda kärnkraftverk.
Det som skett för mina tankar till titeln på Olof Palmes bok ”Politik är att vilja” (1986). Märk att han inte pratar om möjlighet att verkställa. Redan 1964 har han i ett kongresstal presenterat tesen om de stora drömmarna som drivkraft för politiken. https://olofpalme.arbark.se/wp-content/dokument/640512a_politik_ar_att_vilja.pdf
Palmes budskap är enligt min mening mer poesi än jordnära politik. Vardagens problem skjuts åt sidan och målas över med rosa färg. Det rör sig om en vilja – närmast ett kall – att visa godhet. Med visioner ska ett nytt samhälle byggas, menar han. Budskapet fungerar kanske som frälsningslära. Det intressanta är hur Palme presenterar en planritning för den västerliberalism som länge lett västvärlden vilse. Inte undra på att Magdalena Anderson hyllat Harris genom närvaro vid Demokraternas konvent i Chicago.
Ett väl fungerande samhälle är givetvis inte ett luftslott, utan byggs såvitt jag förstår försiktigt med stöd av massvis med fakta och statistik rörande arbete, utbildning, bostäder, vård, försvar, kvalitetskultur mm. Allt noga analyserat mot bakgrund av den valda politikens ekonomiska, tekniska och sociala konsekvenser. Flummiga teser om jämlikhet funkar som bekant uselt inom flera svenska politikområden, exv skolan och vården (där fokus på kunskaper resp tillgänglighet i stället borde vara givna ledstjärnor). Masspridning av bidrag är inte heller någon all-roundlösning. Gåvor riskerar, som alla förnuftiga människor vet, att skapa omfattande negativa verkningar exv via röstköp, mottagarnas tillvänjning vid lättja, brottsligt utnyttjande samt omfattande slöseri.
Vildare är det uppenbart för många vilken skada visionen om öppna gränser medfört mätt i utanförskap, penningbidrag och kriminalitet. Mest ihärdig har budskapet om öppen invandring predikats av Stefan Löfven. Hans gärning bekräftar Palmes vision om överhetens roll som godhetens apostel. Budskapet tynger nu vårt land – liksom stora delar av Europa – med brottslighet och terrorism. I blixtbelysning ser vi hur svenska folket förfäras då två utländska män nyligen av en hovrätt dömts för grov våldtäkt, men ändå inte utvisats ur landet! Den välvilliga slapphetens politik syns också i skolan och då grön teknik och klimatkris basuneras ut genom ständiga slagord som plågat västvärlden i väntan på tekniska och vetenskapliga bevis. För att inte tala om hur mängden av moraliska propåer om kön, ras, minoriteter, veganism, tiggeri och religiösa symboler (slöjor) mm har flyttat den svenska politikens fokus från ”verklighetens folk” till spillror av befolkningen.
Västerlandets vänsterliberaler befinner sig därför – utan att själva veta det – i en kris som tydligt avspeglas i utgången av det amerikanska valet. Jag tänker på såväl politiker som journalister. Vi har länge sett krisen i hur Sverigedemokraterna trakasserats och brunsmetats för sin invandringspolitik, trots att den nu i stort sett övertagits av riksdagens majoritet. Den politiska eliten har således misslyckats med att hantera rader av uppenbara strukturproblem och som redan nämnts flyttat politikens fokus till särfrågor avseende enskilda individers intressen. Vidare har vänsterns liberaler inom kriminalpolitiken i realiteten tagit gärningsmännens sida genom sina ständiga argument om brottslighetens sociala orsaker. Märk att när det gäller klanernas brottslingar inte finns någon plats för deras ”vilja”, dvs den tes som Palme predikar.
Mycket tillspetsat kan man därför säga att USA-valet projicerar vänsterliberalismens ödestimma. Det känns märkligt att det ska krävas en rå och förhandlande fastighetsmagnat som Donald Trump för att attackera denna politiska ideologis uppenbara brister. Men hans teatraliska kamp – och märkligt enkla retorik – har fångat väljarkårens majoritet. Och om den amerikanska demokratin kan återföras till en mer balanserad välfärd för en bredare publik är det en stor sak. Om sakpolitik tränger ut drömfabrikation kan goda resultat uppnås. Det krävs dock ett mer välartikulerat (nyanserat) budskap än Trumps.
Slutligen är det tydligt att ett presidentskap under Trumps personliga stil har sina uppenbara risker. Som ledargestalt är han enligt min åsikt bisarr och inte något föredöme. Men det måste räknas honom tillgodo att han envist vågat ta strid mot ett dysfunktionellt politiskt etablissemang. Risken är dock påtaglig att makten kan komma att stiga honom åt huvudet. Hårda nypor krävs förvisso för att uppnå tuffa politiska resultat – i stället för rådande politiska fantasier i Palmes anda. Men historien visar ändå vådorna med att låta starka och egotrippade ledare gripa den politiska makten.
Torsten Sandström
