Det tycks som om Israels säkerhetstjänst, Mossad, lyckats lura Hisbollah att köpa livsfarliga personsökare. Israels idé verkar vara en högst lämplig metod för att komma åt terrorister, vilka av sina överordnade i det religiösa broderskapet personligen tilldelas dessa infernaliska ting. Att slå ut innehavarna av prylarna verkar alltså vara en förnuftig israelisk tanke. Bara Hisbollah drabbas – förvisso undantagsvis också mer sällan personer i terroristens närmaste omgivning.
I vänsterliberalernas drömvärld uppstår nu en medial storm som går ut på att israelernas aktion drabbar personer som inte bedriver krig mot den judiska staten utan sysslar med familjeliv. Terroristers barn riskerar nämligen att skadas. I medierna intervjuas experter på folkrätt som ska uttala sig om hur fördärvligt Israel agerar. Problemet är att dessa juridiska skådare av kristallkulan – alltså personer som ska förklara folkrättens gummiregler – ger extremt vaga besked.
Tre folkrättsliga siare från Stockholms universitet ger under ett par dagar olika besked om Israels rätt att strida via apterade personsökare. En säger att det är ett folkrättsbrott. En annan att det är krigets bistra verklighet. En tredje ändrar sig från att det är okej att preparera livsfarliga apparater till att det kanske inte är det. Med vilsen min talar han om att Israels fortsatta utveckling av kriget i framtiden kommer att ge svaret. Tala om röra beträffande innehållet i den internationella rätten om kriget lagar!
Nyss läste jag i tidningen att även FN har gett sig in i den politiska folkrättsdebatten. Föga förvånande anser en hög chef att Israel handlar i strid mot folkrätten genom att använda laddade personsökare. Sammantaget verkar det alltså som om folkrättens tolkas som fan läser bibeln.
Jag är inte alls motståndare till folkrättsliga skyddsregler. Särskilt rörande blodiga skeenden kan regler tyckas lämpliga, även om våld tenderar att föda våld. Man talar ju om stridens hetta. Men i så fall måste folkrätten vara tydlig och inte öppna dörren för politiska siare. Ett dilemma rörande krigets folkrätt är förstås hur civila ska kunna skyddas. Då terrorister anfaller kan dessa inte gärna befrias från ansvar på grund av att de valt att agerar i närheten av vanliga människor. Utan tvekan använder såväl Hisbollah som Hamas avsiktligt civila som täckmantlar och utnyttjar exv sjukhus som sköldar. Ska folkrätten verkligen skydda ”sluga” gangsters genom att de tillåts strida så att anhöriga att hamnar i skottgluggen? Är det meningen att Hamas ska tillåtas hålla gisslan fången, samtidigt som Israel förvägras rätt att slå ut terrorns kreatur (förvisso med risk för deras anhöriga)?
Det jag kritiserar är att folkrättens gummiregler alltmer nästlar sig in i olika samhällskriser. Inte bara rörande krig utan också avseende klimatet. Nyligen har Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast att frånvaron av lagstiftning om klimatplanering inneburit att Schweiz kränkt åldriga kvinnors Human Rights (pga risken för förtida död). Schweiziska staten anses ha åsidosatt skyddet för deras ”privat- och familjeliv”.
Jurister med läggning för politiskt aktivism använder alltså rätten som slagträ. Men folkrätten är enligt min mening inte tillräckligt pregnant för att användas på storskaliga fenomen – som krig och miljö – där hundratals intressen drabbar samman. För att man över huvud taget ska kunna tala om ”rätt” – eller juridik – krävs normer som är så tydliga att de med stor säkerhet kan skapa just rättigheter och skyldigheter.
Betänk i sammanhanget atombomberna över Japan. De fick 1945 till följd att andra världskriget snabbare fick ett slut. Många soldaters liv sparades och anfallaren tvingades i förtid att ge upp. Det sorgliga var att mängder av civila japaner drabbades oändligt hårt. Hur ska användningen av detta vapen kunna bedömas via vaga folkrättsliga regler om krigets lagar? Man kan inte gärna låta krigets framtida utveckling vara avgörande. Själva avsikten att förkorta ett ont krig bör enligt min åsikt räcka (om den är väl grundad).
Någon invänder kanske att atomvapen bör förbjudas av folkrätten – en tes som höga socialdemokrater gillar och till råga på allt föranlett ett fredspris från Oslo till en aktivistorganisation. I den bästa av världar lyder förstås makthavare utpekade regler. Men verkligheten är ju en helt annan. Diktatorer som Stalin, Hitler eller Putin har aldrig tänkt sig att respektera andra normer än den egna maktens villkor. På så vis kan folkrättsliga drömmar få farliga följder för följsamma demokratiska stater.
Problemet om personsökare till Hisbollah laddade med sprängmedel kan ses som lovliga vapen i en våldsam och blodigt strid mot terrorister blir på så vis inte en juridisk fråga. Det rör sig nämligen om krigets dystra – eller mer sällan smarta – verklighet.
Torsten Sandström