I DN den 4/11 uttalar sig Jan Eliasson:
”Det är fullständigt självklart att Israel begått folkrättsbrott genom bombningarna av civila”.
Detta påstår Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, och känd kramare av Irans dåvarande utrikesminister. Han anklagar även den svenska regeringen för att inte kritisera Israel.
Plötsligt är Eliasson kännare av folkrättens diffusa regler, som jag snart ska berätta om i en blogg. Svenska professorer i ämnet är nämligen inte lika kategoriska som denna karriärist och civilekonom. Att han varit S-minister påverkar uppenbarligen hans skrianden mot Tidöregeringen. Eliasson är alltså medlem i det parti som för tio år sedan bestämde att Sverige skulle godkänna Palestina som stat. En stat där terrorister styr, ställer och mördar.
Eliassons omdöme måste alltså ifrågasättas. Hans historia på utrikespolitikens område är knappast lysande. Som vice chef för FN stod han inte upp för den svensk, Anders Kompass, som vågade kritisera organisationen (för FN-soldaters sexbrott mot barn) och därför utsattes för mobbing från organisationens ledning. Som utrikesminister för vårt land har han några gånger med största leenden på läpparna kramat om höga iranska ministrar, varav en gång tillsammans med Ardalan Shekarabi ,som till och med bugar så djupt att han nästan faller framstupa ( att Shekarabi är uppvuxen i diktaturens Teheran – och flykting till Sverige – gör saken än mer allvarlig).
Jag menar att Eliasson är en karriärist som tenderar att främja auktoritära vänsterkrafter. Därför är han inte trovärdig i sin kritik av Israel. Att DN stort slår upp hans ord är typiskt. Tidningen driver vänsterliberalismens budskap – inte en politisk linje baserad på kritiska fakta och stöd till demokratiska regimer.
Torsten Sandström
