Visserligen börjar Åsa Beckman bli till åren kommen. Hon har redan för flera år sedan i DN:s spalter beklagat förlusten av sin ”lena hud”. Och i samma tidning för något åt sedan granskat sin kropps förändring inför en annalkande ålderdom. Därför ska man kanske inte ställa några krav på redlighet och saklighet i hennes egofeministiska krönikor.
Hon framstår närmast som en månghundraåring. Detta med tanke på utropet i rubriken den 15/9:
Åsa Beckman: I min barndoms by brändes var femte kvinna på bål
Förvisso försöker hon delvis vända blicken från sig själv. Men saken rör häxprocesser i hembyn som utspelades 1675! Tur att hon slapp vara med om detta, om man ser saken från hennes egen horisont (något hon vant läsarna vid).
Snart får vi i DN läsa om ett samtal mellan Beckman och Jesus om om kroppens förfall och livet efter detta. Alla inser vem som blir huvudpersonen i detta möte.
Torsten Sandström
