Sedan decennier har vänsterliberaler visat sig ointresserade av politik som bygger på hårda fakta. I stället har mängder av lösningar lanserats som enbart bygger på visioner eller förhoppningar. Statistik, utredningar och beprövad erfarenhet har alltså ersatts av flummig politisk ideologi. Typexemplet för svensk del är ett förespråkande av jämlikhet eller sociala strukturer på olika politikområden där andra nationer söker svar baserade på förnuft och traditionell erfarenhet. När det gäller lagstiftning är viljan att ständigt vara till lags och göra alla glada övertrumfat klokskapen. Godheten har varit gränslös vid stiftande av lag. Men tystnad råder förstås om att samhället på så vis har tagit stryk i och med att reglerna inte funkat. Ändå vill politikerna inte ändra kurs utan fortsätter med att förespråka fristil.
På den ständigt förnuftiga ledarsidan i Göteborgsposten (GP) har näraliggande problem dryftats. Senast av Anders PJ Linder a propå den extremt liberala lagen om namnbyte (som främjat kriminellas framfart). Linder slutar:
Vi har levt i den aningslösa välviljans tid och påminns om saken gång på gång: mobiler till inlåsta tonårskriminella, vidöppna fordons- och inkomstregister, id-krav hos myndigheter på en nivå som gjort det möjligt att skriva sig på andras adresser och avsätta styrelseledamöter i andras företag, LSS-miljoner till friska, utkvittering av obegränsat med pass… Och så fritt blås på namnbytesfronten.
Är svenska politiker svagsynta? De borde se vad som sker, men tycks förblindade av en godhet som i grunden skadar Sverige.
Enligt min mening är den svenska skolans förfall det tydligaste och kanske allvarligaste exemplet på denna dårskap. Med öppna ögon har politiker och pedagoger i decennier drivit en linje som avviker från beprövad erfarenhet avseende studier och inlärning. Med slagord som ”jämlikhet” och ”forskning” har socialdemokrater och liberaler i åratal valt en en uppenbart felaktig skolpolitik. Via likhetsdogmen har åtgärder för svagpresterande prioriterats. Vad gäller läroplaner, prov betyg, disciplin mm har effektiva och förnuftiga studier försvårats. Lärarens roll som auktoritet i klassrummet har alltmer ersatts av en flummig tro på självstudier. I stället har mycken tid inriktats på sociala åtgärder gentemot unga som saknar vilja eller begåvning för pluggande. Förvisso har nationen haft problem med en av politikern vald storskalig invandring. Men enligt min mening är grundfelet att man valt studiemål som inte frambringar en effektiv inlärning av kunskaper.
Politiker och forskare har således inte haft kunskapsträning som huvudmål utan i stället satt slagord som jämlikhet och ”forskning” i centrum. Förstå mig rätt. Grundlagen bygger på att medborgare har lika rättigheter mot staten. Men skolans verksamhet är inte rättskipning – här krävs helt andra mål än ”lika rätt”. Heliga politiska drömmar kan inte lösa knepiga planeringsuppgifter inom skola, försvar, kriminalpolitik, vård, kultur etc. Här gäller resultatpolitik där människor av naturliga skäl särbehandlas!
Utbildning tar nämligen sikte på tydliga planer, schemalagd tid, läxor och prov – allt för att möta samhällets behov av arbetskraft. Alltså ska kunskaper så effektivt som möjligt läras ut och in, med sikte på en målgrupp som inom normalspannet varierar vad gäller begåvning och förmågor. Om huvudmålet är att göra insatser för dem med sämst förutsättningar blir den givna följden för skolan det vi ser idag. Alltså något som kan kallas rättning nedåt eller race to the bottom. Det kan tyckas vacker att satsa på de svaga, men en nationell skola måste höja blicken och välja en inriktning som är förnuftig för såväl en normalt intresserad och studievillig elev som de duktigaste.
Jag har tidigare skrivit om en dom från Högsta domstolen juni 2024 (HD, T 3151-23) som tragiskt bekräftar hur fokus förskjutits från majoritetens studiebehov till stora satsningar på unga med oförmåga eller ovilja. Trots betydande insatser från rektor och skola för anpassning av en ung elev i Malmö – redan från första klass! – anser domstolen, till skillnad från två underinstanser, att eleven blivit diskriminerad och ska tilldömas ett skadestånd. Okej, HD har politisk drömlagstiftning att följa, men väljer knappast en rimlig och juridiskt bättre lösning för det svenska samhället.
Vidare har ordet ”forskning” blivit politikernas slagträ i skoldebatten. Inte undra på det! Svenska pedagoger har länge satsat på populistiska teorier – särskilt olika likhetsperspektiv – och inte på vad som händer i klassrummet eller vid plugg inför prov. Pedagoger skyr tydliga krav – de anses auktoritära. Detta trots att pedagogik kräver ett rejält mått av motstånd. Via politiska teorier blir därför prov och betyg hinder för svagpresterande. I länder som toppar PISA-mätningar av skolresultat finns nationer som valt traditionella mål avseende krav och ansvar för normalpopulationen av unga.
Typisk är därför en intervju i SVT häromkvällen med en gammal folkpartistisk juristpolitiker, Peter Honeth, med bakgrund från utbildningsdepartementets politiska administration. Han förespråkade med emfas i teven behovet av ”forskning” (utan närmare precision). Till skillnad från honom anser jag att vänsterliberala forskare i nutid bär huvudansvaret som rådgivare till den mardrömspolitik som länge bedrivits i vårt land. En klok människa bör förespråka beprövad erfarenhet och inte pedagogers ofta flummiga teorier.
Strävan efter drömmarnas skolpolitik har alltså i vårt land inneburit rättning nedåt. Normalduktiga elever har missgynnats till fördel för de svårhanterbara (som ändå sackat efter!). Slagordet jämlikhet är alltså boven i dramat. Beprövad erfarenhet visar att elever måste särbehandlas just på grund av förmåga och vilja. En differentiering av elever måste alltså ske inom skolan! För de studiesvaga måste speciella skolor inrättas med särskild pedagogik och dämpade mål. Yrkesskolor ska ersätta sossarnas dogm om att alla ska med i båten. Studentexamen är inte ett rimligt mål för alla! I ett nutida Sverige, där skolor ropar efter unga med studieintresse, bör regler om långtgående skolplikt ifrågasättas. Den som vill plugga möter ju öppna famnen! Differentiering är inte något fult, utan i stället baserat på vetenskapligt förnuft och samhällsnytta.
Mina tankar bygger på de ideal som hyllar en svensk kunskapsskola. Det är inte fråga om repressiva eller auktoritära idéer, utan om att bygga en skola på beprövad erfarenhet. Inhämtning av kunskaper förutsätter krav och effektiva studier, men också kärleksfulla lärare så gott det nu går.
I detta perspektiv blir jämlikhet ett stickspår, som måste hanteras med försiktighet mellan olika områden av politiken. Ekonomen och filosofen Thomas Sowell har i boken ”The vision of the Anointed” kartlagt hur vänsterliberaler i USA länge har underminerat samhället genom naiva och politiskt korrekta visioner och så kallade politiska ”lösningar”. Hans tankar från 1960-talet borde vara politisk hårdvaluta i dagens Sverige! Särskilt inom skoldebatten.
Torsten Sandström
