Jag läser just nu Antony Beevors bok Russia. Den handlar om revolutionen och inbördeskriget 1917-1921 (2022). Ett ignorant och fördärvligt tsardöme som faller samman under brinnande världskrig. Och bolsjevikernas hänsynslösa kamp för att gripa makten genom Lenins kommunister. Situationen var inte historiskt antingen eller. En socialistisk demokratisk regim fanns i ritningarna. Men Lenins kommunister slog ihjäl en möjlig reformism som hade kunnat ändra historien till det bättre.
Lenins fullkomliga hänsynslöshet och blodbesudlade maktutövning är bokens behållning. Han obegränsade slughet. Den röda terrorn var obeskrivligt grym. Så agerar bara politiker som till 100% är övertygade om att man har rätt och vill ta makten. Maktgalna människor.
Jag kan se framför mig blicken hos Lenins och hans hantlangare då de på löpande band tog livet av sina opponenter. Att jag skriver detta beror på att samma ansiktsuttryck faktisk emellanåt skymtar hos Lenins efterföljare i nutid. Jag ser hatet mot motståndaren hos de religiösa fanatiker som i Mellanöstern inte vill kompromissa i ordnade former, utan önskar slänga israelerna i Medelhavet. Jag ser hatet hos Maduro i Venezuela då han grymt struntar i människors önskningar i allmänna val för att låta sin kommunistiska regim bita sig fast. Jag ser detsamma hos Putin då han traskar i Lenins fotspår.
Jag såg faktisk en liknande blick, inbillar jag mig, hos V-ledaren Nooshi Dadgostar i söndagens partiledardebatt på SVT. En indignerad ilska – lysande svarta ögon – och ilskna ord mot den regering som försöker få den svenska nationen att hålla samman och begränsa splittringen från vänster. Det var det vilda engagemanget hos henne mot dem som hon ser som en klassfienden. Kommunismens budskap fanns bakom hennes ord, kunde jag se och höra, även om ordvalet inte direkt följde Lenins manual.
Men vänsterpartiet är de facto en kommunistisk organisation. Ungdomsförbudet säger det rakt ut i sina stadgar. Där var för bara några år sedan Dadgostar ledande inom politbyrån. Dadgostars vänner från Hamas och Hisbollah – piskar henne att driva deras kamp i Sverige. Och inte hör man henne kritisera Venezuela eller Kuba. Bakom ett dämpat ordval döljer sig samma tanke om klasskamp som Lenin. Dvs han som förstörde demokratins löften i Ryssland under revolutionen och inbördeskriget.
Det Dadgostar gör i nutid är faktiskt läskigt. Läpparnas bekännelse till demokratin. Men vi vet alla vad kommunister vid makten åstadkommer. Att många svenska journalister hyllar hennes parti är en skam.
Torsten Sandström
