Wikimedia
Hanteringen av Anna Kiberg Batras handlande i strid mot grundlagen har som bekant gett henne en månadslön på 122.000 under kommande fem år.
Media rapporterar nu om att den förre talmannen Urban Ahlin, S-partiet – som slutat detta jobb efter påståenden om kvinnokränkande beteenden – åter hamnat i skottgluggen. Efter beslut av S-regeringen ersattes nämligen talmansjobbet 2019 med en reträttpost i Kanada och därefter en i Washington DC, USA, med omkring 107.000 kronor i månadslön. Nu visar det sig att han utnyttjat den inkomstgaranti som gäller i Riksdagen för att med extra 40.000 i månaden nå upp till sitt förre detta talmansarvode. Det lär följa reglerna, även om flera avgångna ministrar som blivit ambassadörer har nöjt sig med sina goda löner som så kallade diplomater.
I många bloggar har jag skrivit om den svenska politiska klassen. Jag siktar på ett särskilt skikt inom det offentliga Sverige bestående av yrkespolitiker. Det brukar sägas att goda villkor krävs för att få människor att syssla med politik. Jag instämmer. Men alla system måste givetvis finkalibreras så att inte missbruk sker. Framför allt ska inte villkoren vara så goda att mediokra människor vad gäller utbildning eller annan kompetens lockas kvar i politiken eller dess utkanter.
En normal lösning vore att begränsa mandattiderna för politiker och ge dem ett avgångsvederlag i en klumpsumma. Andra förmåner i form av reträttposter är rena oskicket. En återgång till ordinära jobb inom privat eller offentlig förvaltning vore det rimligaste i en demokrati. Låt var och en försöka skaffa sig den försörjning som oberoende utomstående ställer upp på! Själva ordet demokrati har i min tolkning en stark dragning till rotation, dvs förnyelse, i form att nya personer ska slussas in i politiken. Själva begreppet ”yrkespolitiker” är alltså en styggelse. Att personer från skoltiden tränas till makthavare skapar en oönskad elit, som formas till ett liv skilt från människors normala verklighet. Denna klyfta visavi verkligheten är ett starkt incitament för skapandet av en politisk elit.
Yrkespolitiker, som själva sitter vid nationens köttgrytor, har förstås en tendens att vilja säkra sin framtid genom offentliga insatser. Den historiskt intresserade vet att makthavare i alla tider försökt värna sina intressen. Det är i deras perspektiv naturligt. Men lika naturligt är det i en demokrati att bygga ett system som maximalt minskar dessa tendenser till nepotism eller vänskapskorruption.
Det intressanta i sammanhanget är att det högsta svenska idealet: jämlikhet. ”Alla ska med i båten”, skriar sossar vart fjärde år. Tusentals paragrafer vill göra båtresan jämlik. I praktiken blir utfallet si och så. Det rör sig mest om slagord för att vinna röster. Men en sak är säker. För medlemmarna i den politiska klassen gäller inte en anpassning till för folket gängse villkor. Avgångsvederlag och därefter slut är som sagt ok. Men det systematiska – och vidlyftiga – gynnandet av den politiska elitens föredettingar är inget annat än utmanande.
Landets statsvetare borde enligt min mening dagligen arbeta med att studera detta demokratiproblem. Men inte. De flesta av dem har närmast gjort sig beroende av den politiska klassen genom smarta kanaler för stöd till forskningsprojekt om annat.
Den politiska klassen är demokratins främsta fiende. Den kan ses som en gigantisk mur av betong som ska hindra utomstående att tränga sig in i yrkespolitikernas värld. Inget talar för att politikerna själva kommer att fungera som murbräcka. Deras allians med de traditionella dagsmedierna utesluter likaså att muren raseras av gammelmedierna. Och nationens många samhällsvetare kniper som antytts också ofta käft och ser till sitt eget bästa.
Nu – liksom då det svenska ståndssamhället för drygt 150 år sedan gick i graven – blir sprängningen av betongmuren antagligen en segdragen process. Tyvärr. Men undrens tid är inte förbi, brukar optimister säga.
Torsten Sandström
