Så här bra skriver Douglas Thor på Twitter:
Men det är inte det som irriterar mig. Det är den vanliga politiska konstformen. Den innebär ett uppförande av något enkelt – i malmöfallet ett antal trästolpar med ett mjukt plasttak – samt den sedvanliga högstämda politiska etiketten, titeln, om något som flertalet människor inte alls kan förena med installationen ifråga. Alltså något där orden helt tar över den simpla bilden.
Örebrofallet på bilden ovan påminner om detta. En gigantisk moderkaka som flyter i Svartån. En feministisk hyllning av ganska simpel slag. Till en kostnad som man häpnar över.
Det vi ser är nutidens banala politiska konst. Den hyllar – utan att direkt inse detta – jämlikheten. Genom att konst uppenbarligen kan vara vad som helst blir givetvis begreppet konst närmast ingenting. Var och en kan bli sin egen konstnär genom att ställa ut hopsamlat skräp och förse det med etikett, titel, som ska förefalla djupsinnig. Det vi ser är sant ”jämlik” konst.
Offentligt anställda personer som kallar sig experter på konst spenderar på detta vis skattebetalarnas pengar på rent nonsens. Men om du frågar dem får du säkert ett högstämt och mångordigt svar i stil med livets mångsidighet eller komplexitet. Dessa kulturens besserwissrar håller alltså på att montera ned bildkonsten. Det tar en tid innan konst åter etableras.
Domen över dem kommer då att bli hård, om de inte bara hånfullt glöms bort av framtidens konstkännare, som återgår till kravfullhetens begrepp för konst. Men i jämlikhetens och kravlöshetens samhälle tillåts ännu så länge dessa kulturens dödgrävare alltså använda dina och mina pengar på rent strunt.
Det vi ser är kejsarens nya konst, något som vilket barn som helst kan genomskåda.
Torsten Sandström
Please follow and like us:
