Jag lyssnade den 27/8 på SR P1 när myndigheten, med det fåniga namnet ”samhällsskydd och beredskap” (MSB), presenterade sin syn på hur andra myndigheters oförmåga att lösa storskaliga problem skulle fixas. Såsom exempel på passivitet nämndes snökaos på E22 eller det farliga motorvägsraset på E6. I och för sig bör man diskutera vilken förmåga en offentlig myndighet faktiskt har att snabbt undanröja akuta naturproblem (något som MSB undvek). Att myndigheter ofta är senfärdiga tycks docka vara ett faktum. Väder och vind är självfallet svåra fenomen att förutse, även om klimatkrisens aktivister tror sig kunna skåda många år framåt, men inte flera hundra år bakåt!
Intressant är hursomhelst hur MSB:s generaldirektör, Charlotte Petri Gornitzka, tacklar frågan i radiointervjun. Som nyhet lanserar hon en ”aktivitetsprincip”. Kort och gott (?) att myndigheter måste vara på hugget. Genom en lek med ord försöker hon framstå som klok, driftig och intellektuell. Min fråga är hur denna princip ska kunna tillämpas på ett bättre vis än vad som hittills skett. Alltså inga tankar om speciella fakta eller fenomen, klara metoder, bruk av resurser osv, utan bara aktivitetsprincipen, dvs ett ord utan tydligt innehåll eller substans. Det vi ser är bara ett billigt försök att imponera på omgivningen genom ett klumpigt försök till smartness. En förnuftig människa i ledningen för en kostsam myndighet som MSB borde ha insett sin idés ihålighet. Men alltså inte Petri Gornitzka.
Petri Gornitzka agerar som en simpel byråkrat. Utan eftertanke lanseras en närmast tom princip. Om hon visat ett uns av förnuft borde hon , enligt min åsikt, ha börjat med att fundera över varför stora (ofta) offentliga organisationer slirar. Att det har att göra med mängden personal med oklara och överlappande uppgifter tycks tämligen klart. Alltså oklara ansvarsområden och frånvaron av effektiva påföljder mot passiva aktörer. Den typiska lösningen på ett problem är nämligen att anställa ytterligare byråkrater, så att deras chefer ges högre och bättre betalda positioner. Men då Petri Gornitzka själv är en superbyråkrat – som utan rimlig utbildning haft höga positioner, som inte avsatt några viktiga avtryck i beslutsfattandet – kan man inte förvänta sig annat än en tom aktivitetsprincip. Att den kolliderar med byråkraternas älskling, dvs försiktighetsprincipen, har hon inte ens reflekterat över.
Som den superbyråkrat hon är slutar hennes bana på ett föga typiskt vis. Hon får sparken från MSB, som vill ha en person som utbildats för aktivism (en militär!). I stället ska hon börja som landshövding på Gotland. Där kanske Petri Gornitzka inte kan ställa till så stor skada. Men vem vet. Hennes karriär talar för problem och illustrerar ett annat byråkratisk fenomen: hon slutar på MSB – och flyttas till Gotland – för att hon har passerat sitt byråkratiska zenit. Då passagen skett för länge sedan innebär min slutsats en variant på Peters princip om befordran till byråkratens kompetensnivå (sen står personen still).
Strindberg skrev i Ett drömspel att ”det är synd om människorna”. Hans tanke överträffar förstås vida Petri Gornitzkas fåniga slutsatser. Men kanske går han för långt genom pluralformen ”människorna”. Jag skulle byta ut ordet mot ”gotlänningarna”.
Efter en plötslig hågkomst av Anna Kinberg Batra öden måste jag lägga till ” och stockholmarna”.
Torsten Sandström
