Sedan några decennier har det svenska språket förändrats. Jag tänker nu inte på de naturliga nyord som slang och blattesvenska gett upphov till. Utan på eliternas vinklade språkanvändning. Politiker och medier brukar en nysvenska med tydlig ideologisk vinkling. Verkligheten beskrivs genom vänsterliberala ögon och termer. Så har makthavare i och för sig agerat i alla tider. Men genom mediernas starka position i samhället – och deras nära samverkan med politiken – har nysvenskan blivit farligare.
En klassiker i sammanhanget är begreppet ”public service”. Ordens reella innebörd tar förstås sikte på fenomen som levererar nyttigheter till allmänheten eller folket. På så vis är livsmedelsföretag, bilsäljare, hälsovård, flygföretag, organisationer för utbildning mm självklara leverantörer som hjälper människor att reda ut vardagen och leva ett gott liv. Detta har filosofen och ekonomen Thomas Lowell redan noterat.
Formellt har det nya språket gett ”public service” en begränsad och helt annan svensk betydelse. Direkt omfattas enbart de mediebolag som staten genom lagstiftning tvingar medborgarna att betala för. Det vill säga organisationer som i huvudsak presenterat vänsterliberalismens dogmer. Möjligtvis kan begreppet public service även skänka heder år kommunala skolor, landstingskommunal vård och statens järnvägar. Men absolut inte till ICA, skolbolag, vårdföretag eller SAS. De anses som opålitliga och snikna. Varje förnuftig människa inser att begreppsbildningen bygger på en ambition att slå röda dunster i ögonen på folk.
Genom det nya språkets makt har det offentliga samtalet till folket således ändrats. Redan välkända är förskönande ord för olika arbetsuppgifter, i stil med renhållningsarbetare, lokalvårdare eller hygientekniker (i stället för mer klargörande beskrivningar av jobben). Detsamma gäller de ständigt nya koderna, såsom exv N- och Z-orden eller dagarnas M-koppor (för apkoppor). Sedan länge bekant är även ”Medbestämmandelagen” som inte alls ger makt till de anställda som Olof Palme en gång i tidens påstått (han jämförde lagen med den allmänna rösträtten!). En annan klassiker är ordet ”säkerställa” som inte minst Moderaternas socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönberg tar på sina läppar i varannan mening. Politikers och byråkraters naiva tilltro på sina ”lösningar” vill förstås få dem att framstå som givna, med klara effekter, trots att verkligheten är ytterst osäker. Så vem har inte hört deras besvärjelse om ”nollvision” trots att man siktar på situationer där dystra fall är legio.
Lika uppenbart politiskt inriktat är ordet ”hållbar”. Det tar i sin gamla lydelse sikte på verktyg som tål hårt slitage. I den nya målas med motsatsordet upp en skräckbild av uppvärmning, pga av förbränning av olja och kol, dvs utsläpp av CO2 (typiskt nog inte vid tankning med skogsråvaror!). Meningen är att korsfästa ”klimatförnekare” – ännu ett ord som vinklats för politiska behov. I liknande anda talas numera svepande var dag om ”invasiva arter”, utan minsta bekymmer om människans historiska utbredning över jordklotet.
För att befästa politiskt tabu talas inte heller om ”klaner” eller ”klanvåld”, utan om ”heder”, något som förstås människor sedan gammalt sannerligen alltid gillat. Vidare stämplas du raskt som ”facist” ifall du protesterar mot kriminalitetens koppling till invandring. Likaså brukas ordet ”populism” inom politikens och medierna värld konsekvent som beteckning för den yttre högerns rörelser, så att vänsterns utbredda motsvarigheter i Sverige förstås tillåts gå under radarn, till stor glädje för Magdalena Andersson och hennes politiska slagordspartners.
Grunden för vänsterliberalernas nya språk är att de vet bäst hur Sverige ska styras. Då människorna ses som ”offer” för samhället – särskilt unga mördare från klanerna – måste vänsterns starka stat träda in som en räddande ängel, trots att nya allvarliga problem ofta blir följden. Du minns kanske sketchen från Lorry och mannen som förgäves besöker Patentverket med slutorden: ”jag tänkte inte på det”.
Genom offentlig ”planering” hoppas vänstern att hjälpa ett svagt folk som ständigt sägs manipuleras av marknadernas aktiebolag. Verkligheten bryr sig vänsterns ideologer inte mycket om, trots att svenska företag ofta klarar av sina publika uppgifter galant (även sommartid!). Detta medan regionernas vårdapparater ständigt lämnar människor i långa köer, trots att skatteutgifterna för vården är högre i vårt land än utomlands. Som sagt privata företag står i nysvenskan för ”snikenhet”, medan politisk planering påstås lösa flertalet svenska konflikter. Vi bör betänka att ansvaret för privata företag är mer rättsligt utvecklat än för politiker och byråkrater. Meningen är att de senare är så goda så att tjänsteansvar inte behövs.
Ordet ”ansvar” anses för övrigt som auktoritärt, repressivt och fult, varför ingrepp mot busar måste begränsas i såväl skola som klangäng. Som redan nämnts anses de senare som ”offer” för samhällets ofullkomlighet eller som psykisk sjuka, varför det moderna svenska språket importerat en rad ”bokstavsdiagnoser” från USA. Dessa lägger sten på skolors bördor genom att rektorer, som inte automatiskt gör vågen, riskerar att skolan drabbas av skadestånd för diskriminering.
Min idé till denna text har sitt ursprung i ett kritisk uppslag avseende två ord som i dagarna ofta nämns i medierna. Det ena är att livsfarliga unga gangsters som agerar legomördare officiellt kallas ”utförare”. Tala om byråkratisk förminskning! Det andra ordet är ”talkshower”, som är SR:s innovation för att vitsigt snacka bort tuffa samhällsproblem – och kravfulla lösningar – genom svammel och hyllande av namngivna journalister. Hej och hå samt skrik i showen, som för tanken till sportjournalisternas värld. Genom nysvenskan dribblas således verkligheten bort och samhället inbäddas i dimmor.
Läsaren inser att vänsterliberalismens nyspråk är oerhört mer omfattande och farligt för folket än min korta rapportering visar. Jag tänker därför snart återkomma med en specialanalys av vänsterliberalismens farligaste modeord: ”jämlikhet”. Genom att peka ut detta som huvudmål för skolan har kunskaper, krav och ordning hamnat i bakgrunden. Vips uppstår förstås problem. Men alla förnuftiga kritiker – som pekar på traditionens pedagogik – utpekas som bakåtsträvare.
Dagens sensmoral är en varning för mediesamhällets utveckling i propagandapolitisk riktning! Betänk att den vänsterliberala eliten påstår sig vilja hjälpa dig! Hur galet kan det bli? Ta betäckning!
Torsten Sandström
