Åsikterna om globalism eller multikultur går tvärt isär. Delar av den svenska högern är negativ medan landets vänsterliberaler hejar på. En så svart-vit diskussion är enligt min mening inte produktiv.
Jag menar det finns uppenbara förtjänster med invandring som leder till delvis ny kultur. I rimlig utsträckning ska människor på flykt undan förtryck beredas skydd. Men prövningen av flyktingstatus måste ske snabbt – rättssäkerheten bör kunna dämpas då det icke rör svenska medborgare – och prövningen måste ske med höga krav på förföljelse för att leda till bifall.
Även andra skäl finns förstås för invandring av skyddsklassade. Uppenbarligen kan de bidra med arbete som är nyttigt och möjligt att beskatta. Inte bara fysiskt arbete utan även intellektuellt. En främmande kultur kan även verka befruktande för den svenska. Vi ser det i litteratur, musik, konst och annan kultur. Vad vore den svenska måltiden idag om influenser utifrån uteblivit?
En meningsfull diskussion om multikultur måste förstås ske med prövning av de uppenbara negativa följdverkningar som riskerar uppkomma. Här finns en diger lista med möjliga skadeverkningar. Den massinvandring som på tjugo år ökat antalet boende i landet med två miljoner tillhör de uppenbara riskerna i och med att meningsfull integration knappast kan erbjudas så många nyinflyttade samtidigt. Att massinvandringen dessutom krävt gigantiska statsbidrag är ett faktum som tungt belastat nationens skattebetalare. Och bidragit till stök i skolorna och skjutningar på gatorna.
I dagarna ser vi även andra skadeverkningar av en nästan hejdlös inflyttning. Personer som av märkliga skäl beviljats status som flyktingar reser till ursprungslandet för nöjen, semester eller andra familjeärenden. Vid resor till oroliga utvandringsländer – eller sådana under krig eller diktatoriskt förtryck – är riskerna stora att krav reses mot svenska staten att än en gång räcka ut en räddande hand. Vi har sett det Gaza och Libanon. Nyss utväxlades en semesterresenär till Teheran mot en massmördare i samma stad. Under de senaste dagarna ser vi även andra risker för det svenska samhället med en multikulturell resekultur. Jag tänker på det fall av apkoppor som importerats från Afrika.
Läsaren inser att min balansräkning har en diger plus- respektive minussida. Då vår nation ska ta ställning krävs det därför tydligt renodlade principer och ett mycket förnuftigt förhållningssätt. Här menar att Sverige definitivt gått vilse. Vänsterliberala politiker, medier och byråkrater förespråkar i grunden öppenhet vilket snedvrider diskussionen. Vackra ord har alltså trängt ut nödvändig realism med botten i fakta. Därför har de principiella verktygen varit diffusa i och med att debatten vilat på visioner om globalism och jämlikhet över gränserna. I viktiga samhällsfrågor kan inte så diffusa känslor tillåtas ta över realistiskt beslutsfattande. Inte undra på att Sverige under två decennier drabbats av närmast ohanterbara problem, som främst syns i det blodiga våld som härjar landet. Ett asylstopp är en rimlig lösning. På sikt bör kvotinvandring komma till bruk, men ständigt med den nationella nyttan som ledstjärna.
Vänsterliberalismen har inte klarat av att sätta gränser och ställa tuffa krav. Förklaringen är enkel: en flummig ideologi som predikas av människor som tror sig veta bäst. Den som vill läsa en uppgörelse med dessa andliga tankat bör studera den amerikanska filosofen Thomas Sowells mästerverk, The Vision of the Anointed (1995). Det är en lättläst och faktaspäckad uppgörelse med en korad vänsterliberal elit. Som svensk känner man sig på hemmaplan. Tyvärr.
Det räcker alltså inte bara med nya lagregler. Det som behövs är nya politiker, medier och byråkrater som är fria från vänsterliberalismens övertygelse om att de vet bäst och är krönta att hantera nationens intressen. Den nya politiken måste grundas på verkligheten, dvs på kalla fakta som prövas för respektive mot – i stil med min analys ovan.
Om Sverige haft en politikerkår med annan ideologi än vänsterliberalismens – alltså människor utrustade med principfasthet och kritisk saklighet – hade nationen varit bättre rustad. Med andra ord välutbildade politiker i stället för partiskolornas legosoldater (yrkespolitiker). Bristen på dessa analytiska och kloka politiker har allvarligt skadat nationen.
Då inget talar för att vänsterliberalismen kommer att stryka flagg talar tyvärr mycket för att ytterligare nationella plågor är vänta.
Torsten Sandström
