Såg häromdagen en debatt om klanernas våld i Sverige och Danmark mellan Ardalan Shekarabi (före detta sosseminister i åtta år) och justitieminister Gunnar Strömmer. Med tanke på sossarnas stora passivitet och katastrofala misslyckanden borde Strömmer hur enkelt som helt ta hem spelet, särskilt med tanke på M-regeringens kursomläggning.

Men så blev det inte riktigt. Strömmer är klok och alltså eftertänksam. Shekarabi är smidig och fräck. Frågan om vad Shekarabis regering gjort under åtta år hamnade nästan helt i bakgrunden. Endast i en bisats fick Strömmer harklande fram att han höll med danskarna om Sveriges politik varit skadlig. Orden passerad antagligen mindre taggade tittare.

Politiker som Shekarabi är farliga. De driver vänsterliberalismens idéer om att endast de egna vet hur politk ska drivas. De ser sig som korade att besluta om nationens öden. Shekarabi saknar den kompetens som behövs för beslutsfattande, dvs kunskaper, öppenhet, faktaanalys och framför allt kritik av olika lösningars möjlighet till framgång. Han är nämligen troende, framför allt på sin egen rörelses primat, inte analytisk.

Strömmer har däremot den kompetens som behövs vad gäller faktakunskaper och analys. Men han saknar tyvärr förmåga till ett tydligt politisk samtal. Det är förstås en personlighetsfråga. Men för politisk framgång måste framfusiga och sluga motståndare kunna tacklas någotsånär effektivt. Den som möter Shekarabi i direktsändning måste kunna ge honom svar på tal, dvs klart säga att han under åtta år orsakat det elände som regeringen nu försöker lösa. Strömmer stånkade och hackade på orden. Han såg ut att vantrivas.

Jag menar att detta är ett allmänt problem inom den politiska borgerligheten. Förvisso är Kristersson en skicklig debattör, men han saknar den spets som behövs i attacken mot fienden (ty sossarna är har allvarligt skadat nationen), Dvs den tuffhet som talar till publiken. Och de stora flertalet ministrar i hans regering är av en ull som påminner om Strömmer, fast ofta med mycket sämre kompetens i sakfrågor. Lång och trogen partitjänst är oftast deras bakgrund.

Problemet gäller den svenska yrkespolitikens utveckling. Ministrar växer fram ur partiskolor, normalt direkt efter skolans slut. Deras mål är att klättra via troget partiarbete. Den kompetens som en universitetsutbildning samt arbete i företag och myndigheter normalt ger saknas med andra ord. Följden blir politiska maskiner av Shekarabis slag (låt vara att just han missbrukar en jur kand examen). Vi möts därför av sluga ordvrängare som hänsynslöst struntar i fakta som politikerna i allmänhet själv åstadkommit eller tigande åsett. Visst är Strömmer seriös och påläst. Men han måste få ur sig sitt budskap och inte minst bräda sin motståndare.

Jag upprepar därför att Sverige måste slopa yrkespolitikens karriärväg. Människor från samhällets vardag – på hög eller låg nivå – ska lockas till politiken och väljas. Därför måste partiernas välde modifieras. Och direktdemokratiska reformer ske i grundlagen i stil med majoritetsval i enmansvalkretsar, direkt bindande folkomröstning inför viktiga lagstiftningsprojekt, krav på rotation för riksdagsledamöter efter X antal år osv. Politisk ska inte vara en syssla för god livsinkomst, utan ett tidsbestämt jobb för nationens bästa (med bra lön under denna ändliga tid).

Jag skriver för ett bättre Sverige. Det är hög tid för reformer.

Torsten Sandström

Please follow and like us: