I Sydsvenskan den 18/8 gör Anna Lundvik sig till tolk för kulturens jobbare. Saken rör höga biljettpriser på SJ. Rubrikerna lyder:
Det kostar 2 000 kr enkel resa för att hälsa på farmor – är det rimligt?
Även barn till fattiga kulturarbetare måste få träffa släkten
Det är intressant att se hur en kulturarbetare förmår vränga sitt budskap politiskt. Okej att SJ kan ta högt betalt om man åker på högtrafikerade tider. Men vi ser framför allt hur olika tjuvknep används i mediernas rubriker för att få läsarna att känna medkänsla och läsa vidare om en persons högst privata problem.
Först blir farmor verktyget för eländet inom familjen. Men kulturarbetaren ifråga – kanske stackars Lundvik själv – har väl med öppna ögon valt sitt yrke, sin partner och sin bostadsort? Är det inte dessa faktorer – dåliga val – som är roten till det onda? Beklaga i så fall egna tokiga lösningar. Skyll inte på SJ och utnyttja inte farmor och barnet för att ursäkta ett eget livsval som förefaller mindre ekonomiskt framgångsrikt.
Jag kunde fortsätta rörande kulturarbetarens egna val, exv avseende rökning, semester, bil, skönhetsvård, matvanor, drycker, kostnader för boende osv. Här kan finnas stora möjligheter till besparingar (eller klander av andra enligt Lundviks sätt att argumentera). Men jag saknar förstås fakta. Jag tror dock inte att dessa fakta skulle imponera i den sorgeberättelse som Anna Lundvik i vanlig vänsterstil presenterar. Allt är samhällets eller andras fel. Inget eget ansvar med andra ord- nej, nej.
Det vi ser är den rådande vänsterliberala visionen av jämlikhet in absurdum. Inte den gnutta av personligt ansvar för det egna valet av liv. Kravlösheten avseende den egna personen är noll och inget. Denna moral presentar svenska massmedia dagligen. Inte undra på att många svenskar säger sig drabbade av psykisk ohälsa.
Detta är en allvarlig förändring jämfört med omkring 50 år sedan. Då tyglades dessa navelskådande tirader, inte sällan av hyggliga föräldrar som ställde krav om att ta det lugnt och försöka finna egna lösningar (obs, jag talar inte allvarliga psykiska sjukdomar). Men inte längre. Från medierna formligen väller det ut självömkningar och klagomål på andra. Bonniers medier – bla DN och Sydsvenskan är värst – men SvD mfl hänger på olycksprofeternas klagomål på andra (som man förvridet tror sker i skepnad av en fjärde statsmakt). På så vis håller mediesamhället i rask takt på att bli ett slask- och snasksamhälle. Dagstidningarna närmast sig kvällspressens strunt. För detta betalar staten i realiteten presstöd på drygt 800 miljoner per år.
Torsten Sandström
