Bild från Försvaret resp Moderaterna i regeringsställning.

Det är som bekant Pride-tider. Innebörden är att hela det officiella Sverige går i samma takt. Medierna är hysteriska. Alla minoriteter måste hyllas. För inte så länge sedan har jag noterat att begreppsbildningen kring Pride fått ännu en ny bokstav (och garderar därför med x-z för framtida behov).

Jag menar att respekt måste visas för minoriteter. Förtryckta sådana måste också ges stöd. Jag travesterar därför Fredrik den stores proklamation att var och en får bli salig efter sin fason (han talade om religion, men hade troligtvis även personliga bögtankar). Men idag kan inte hbtqix-z anses som medlemmar i en förtryckt rörelse. Samhällets stöd är stort och en stor majoritet svenskar ger bifall.

Så varför skriver jag ibland bloggar med udd mot samhällets reaktion? Jo, dels därför att jag är allergisk mot statlig propaganda – det räcker med att lagen talar sitt tydliga språk om jämlik behandling. Dels menar jag att statlig propaganda för hbqix-z riskerar att förvrida viktiga samhällsintressen. Låt mig förklara.

Min kritik rör att små barn på kommunala bibliotek ska utsättas för sagoläsning genom inhyrda dragqueens med tveksam klädsel och moralisk framtoning (samt inte minst sexulaiserade artistnamn). Vidare menar jag att ett svenskt försvars främsta intresse är effektiv militär slagstyrka och inte fjäskande för rörelser som inte tenderar att göra stora insatser i krig. Men värst är kanske propaganda för att bögar av rättviseskäl ska ha rätt att ge blod till sjukvården. Uppenbarligen har vården av vetenskapliga skäl varit negativ och fortfarande tvekar inför bögars blod. Så länge medicinska risker finns är det orimligt att av något slags jämlikhetsskäl tvinga patienter att riskera att få infekterat blod vid transfusioner. Det tyck som själva ordet ”blod” har blivit ett stigma, som bögar säger sig vilja erövra till varje pris.

Slutligen menar jag att sexrörelsens väckelseambition – all kärlek till alla – inte alltid harmonierar med barnen bästa. Frihet i alla ära, men om den leder till att barns relationer till sina föräldrar skadas genom söndring är det något allvarligt. Framför allt propagandan för polyamorösa förhållanden har sådana risker!

Det finns säker ytterligare exempel på vådan av statlig minoritetspropaganda. I min blogg mot PK-ism finns det därför skäl för skepsis mot statlig hbtqix-z-propaganda. Det är dags för Pride att ta´t lugnt och för politikerna att ta itu med mängden olösta strukturella samhällsproblem. Genom Pride hamnar viktigare problem i skuggan.

Torsten Sandström

Please follow and like us: