Det svenska mediesamhället är som bekant upptaget av identitetsfrågor. I nutid toppas förmodligen agendan av psykisk ohälsa, låt vara att konkurrensen är stenhård. Jag blir knappast längre förvånad över nya själsliga vinklingar varje dag via framför allt en rad psykologer – inte sällan uppbackade av en eller annan psykiater.
Men igår bev jag faktisk engagerad. På SR P1 ägnades åtminstone en halv timme åt frågan om narcissism. En kvinna som var olycklig i sin relation – och därför var på väg att söka upp sitt gamla ex för en kärleksaffär – ändrade sig plötsligt och besökte psykakuten. Efter en tids undersökning meddelades hon genom en psykolog att hon drabbats av en ”narcissistisk personlighetsstörning”.
Okej, jag har hört talas om personer som haft storhetsvansinne och trott sig vara kungar eller kejsare. Några svenska diktare har – kanske i fyllan eller villan – uppvisat grandiosa attityder. Men det var inte sådana uppenbara megalomaner som SR P1 diskuterade. I stället talades det om personer som bara agerar egensinnigt eller egotrippat. Och på dessa ganska vanliga personlighetstyper projicerades psykisk ohälsa i en form som svepande kallades ”narcissism”.
Jag tror att alla av oss i vårt bekantskapskrets har sådana rätt jobbiga personer. Samtidigt tror jag få av oss betraktar dem som sjuka psykiskt. Det händer många av oss emellanåt att vi ägnar oss åt hybris och självförhärligande eller tränger oss fram för att ta för oss. Så har det nog alltid varit. Först då någon visar personlighetsdrag som att han eller hon nästan på allvar betraktar sig som Napoleon, Madonna eller världsmästare börjar vi tala om att kontakta en psykiater. Men i radioprogrammet ifråga krävdes inte mycket av självförhävning eller egotrippning för att sätta fart på vården och för att nå behandling. Och de psykologer eller psykiatriker som deltog i programinslaget talade också om ganska vanliga varianter av egensinnig själviskhet.
Jag menar att vårdpersonalen på psykiatriska kliniker på så vis i onödan bidrar till att odla fram själsliga diagnoser. Inte undra på att tid saknas för att ta hand om personer med allvarliga psykiska störningar! Man stämplar alltså friska människor som sjuka. Att detta sker i enstaka fall är inget att orda om. Men om vi ser på framfarten av själens schamaners i ett vidare perspektiv är det tydligt att en del av den yngre generationen håller på att slussan in på psyksjukhus. Eller att de åtminstone underkastas medicinering och vård till till stora samhällskostnader. Antagligen blir någon av dessa lugnare. Men jag tror att många unga förr fick sina smärre avvikelser läkta per automatik genom omgivningens reaktioner eller vänliga omtankar. Familj och bekanta hanterade med andra ord stökighet och egoptrippning som övergående problem, vilka genom nonchalans eller kritiska samtal normalt kunde rättas till hjälpligt.
Allt var sannerligen inte bra förr. Men få fick på den tiden för sig att konstruera själsliga avvikelser på friska och sortera in dessa människor under olika etiketter. Man hade annat för sig. Förmodligen mer arbete för att få livet att gå ihop. Och på så vis slätades personliga avvikelser oftast ut. Nutidens starka fokus på själens smärre avvikelser skapar därför ofta onödiga problem, som jag ser det.
Min oro tar sikte på den nutida individualismens stegrade sjukdomsfixering. Ett svenskt folk som lever i stort välstånd, relativt sett, ser sig alltmer om själsligt sjukt. Det är ju inte klokt! Och detta genom samhällets undfallenhet eller uppmuntran. Om något är sjukt i denna bild så är det politikernas och mediernas attityder. De bidrar till att forma ett svenskt folk som är sjukt. Ett sjukt samhälle producerar med andra ord ytterligare sjukdom.
Tosten Sandström
