Det är uppenbart att feminismen är ett hot mot den svenska rätten. Behandlingen av Julian Assange på svensk mark är en uppvisning i hur troende feminister missbrukar rätten. Att Assange i Sverige samtidigt kurtiserat och legat i sängen med flera tjejer är uppenbart. Men när två av dem fått reda på varandra slöt de sig samman i en konspiration. Och så gick de till polisen och kokade ihop en historia om våldtäkt.
Alltså en story i vanlig #Me too-stil. Kvinnliga poliser drog ärendet vidare. Den första åklagaren lade ned anmälan pga brist på bevis. Den andre – en kvinnlig feminist – drev fallet vidare. Och Assange flydde landet till UK. Den kvinnliga åklagaren vägrade typiskt nog att åka till London för att samla bevis och höra Assange. Länge hade Assange hotet om svenskt åtal hängande över sig. Vad som sedan känt honom i London under lång tid är bekant. Han är nu släppt från förvar och på fri fot. Men svenska feminister har hursomhelst utkrävt en rejäl hämnd för sviken kärlek.
När nu Assange frigetts skulle i ett öppet samhälle feministerna hålla käft och slicka såren. Men inte. En av kvinnornas målsägandebiträde, mediernas Elisabet Massi Fritz, vevar som vanligt vidare sin kampanj för att ragga nya #Me too-klienter. I Sydsvenskan 25/6 utropas:
Frisläppt Assange rör upp känslor: ”Bevis fanns”
Bonniers tidning tar på så vis ställning i saken. Det sker genom att låta en feminist backa upp en annan mot Assange. Så fungerar gammelmedierna i dagens mediesamhälle. Propaganda från vänster och frånvaro av saklig rapportering.
Då allt färre står ut med att läsa sådant strunt – och slutar läsa tidningen – måste Sydsvenskan finansieras med 27 miljoner om året i presstöd. Du och jag tvingas alltså betala fortsatt vänsterpropaganda.
Torsten Sandström
