I DN den 10/6 spekulerar Pia Gripenberg om vilka som ska få toppjobben inom EU efter parlamentsvalet. Förutom Ursula von det Leyen nämns endast tre kvinnor.
Det är möjligt att någon av dem kommer att ges ett sk toppjobb. Men vore det inte rimligt att anta att någon man erövrar en födkrok i en maskulin europeisk miljö. Svaret är ganska säker ja.
Det som sker i DN är ännu ett tecken på en medial utveckling där feminismen används som verktyg. Verktyg för vad kan man undra, ty Gripenbergs spekulationer säger nog inget om vad som faktiskt kommer att ske, frånsett att von der Leyen måhända får en födkrok och maktbas. Gripenberg ägnar sig år en allmän könskamp, där hon skriver om sådant som hon personligt vill komma att se. Alltså inte rapportering om vad oberoende betraktare uppfattat eller anser.
Någon säger att det är väl inte så farligt, bara komiskt. Jag håller inte med. Om medier ska kunna göra anspråk på agera statsmakt – ett mål som förr i tiden var aktuellt (alltså inte numera) – så kommer en feministisk rapportering att medföra bristande förtroende. Publiken uppfattar reportage med all rätt som vinklade eller som ren propaganda. En tråkig och kanske till och med allvarlig utveckling. Allvarlig på grund av att åtskilliga människor luras att tro att anonyma feministers analyser är sakligt oberoende.
Min kritik av medier och journalister rör sig på ett område som är belagt med tabu. Just därför är opposition mot mediesamhället så viktig. Det gäller nämligen att främja öppenhet och resonemang som vilar på fakta och inte enbart på eget tyckande, såsom i Gripenbergs fall.
Torsten Sandström