Vänsterliberaler medier klagar ofta över att skribenter på den andra politiska planhalvan fördömer eller förföljer journalister. Det framstår som kritiken är något odemokratiskt och i strid med vårt statsskick. Man har helt fel. Det rör något annat.
Låt mig börja med ett exempel. Idag på SR P1 lyssnade jag strax före kl 11 på ett program som heter Konflikt. Två kvinnliga journalister ville för lyssnarna presentera kriget i Gaza. En av dem intervjuade Israels ambassadör i Stockholm, som på välartikulerad engelska alltså fick komma till tals. Jag förväntade mig att programledarna sakligt skulle resonera för och mot hans ord och på så vis ge publiken en flersidig bild av kriget. Men inte.
De två kvinnorna presenterade genomgående en kritik av Israel och det faktum att civila, män, kvinnor och barn, dödas då Israel i kriget försöker slå ut Hamas. Inte ett ord från deras lära om att Hamas ständigt utnyttjar civila som sköldar och därför gör – bland annat barn – till offer i kriget. Denna strategi från terroristernas sida utelämnades helt, frånsett ambassadörens kloka ord på engelska. De två SR-journalisterna agerade alltså som Hamas – och åtminstone palestiniernas – språkrör. De verkar inte ha förstått – eller vilja inse – att civila tyvärr dödas i alla krig. Även i Israels krig mot anfallaren Hamas, dvs mot terrorister som befolkningen i Gaza tyvärr i stor utsträckning skyddar. Man slog alltså inte fast att Hamas är angriparen och använder folkrättsliga olagliga metoder med civil och sjukhus som sköldar. Inte heller berättade journalisterna att Israel enligt folkrätten har rätt att slå ut fienden. Civila dödsoffer är i Gaza en naturlig följd genom att Hamas blandar sig med icke stridande.
Denna journalistiska enögdhet i SR är bara ett exempel. Svenska medier är fulla med svartmålning av Israel och gullande med demonstranter som trotsar polisen då de för fram Hamas syn på konflikten (under palestinskt täckmantel).
Att journalister i Sverige inte bedriver sitt arbete enligt vedertagna principer om saklighet och kritik är något förfärande och förkastligt. Det måste påtalas. Även mediernas chefer deltar genom samtycke i detta, som jag vill kalla propagandaprojekt. Redaktionsledningar och ägare ser ju vad som händer och låter det ske och ska därför också kritiseras. Dessutom fylls medierna allt oftare med allmän journalistik om åsikter och nöjen i stället för saklig nyhetsrapportering.
Det finns alltså starka skäl för mig att angripa och kritisera svenska medier och journalister.Det är en form av renhållningsarbete och alls inte något odemokratiskt. Min blogg är klart varudeklarerad i denna riktning (och alltså inte något SR, SVT, DN eller SvD). Jag är inte oberoende, även om jg försöker skriva så sakligt jag kan med min inriktning mot PK.
Det är alltså svenska medier och journalister som missbrukar sin roll inom den svenska demokratin. Man är inte någon statsmakt. Det är propaganda som allt oftare drivs av journalister och deras chefer.
Torsten Sandström
