Är egentligen Liberalerna ett svenskt politisk parti? Frågan är berättigad. L har utvecklats från fokus på nationen Sverige till ett slags globalt drömparti, men enligt min mening snarast av varianten mardröm. Förr talade Folkpartiet – som det då hette – om nationen, nationalekonomin och marknadens betydelse för Sverige. Man ställde då krav på folket, inte bara avseende kristendom och nykterhet. Nu framstår L-partiet som en smoothie, i vilken alla tänkbara frihetstankar huller om buller skakats samman. Kravlösheten tävlar med vänsterns värdenihilism och fjäskande för varje människa som själv känner sig mobbad eller förtryckt (utan att på riktigt vara det).
Titta på annonsen! Den är i sosseklass vad gäller målsättningens otydlighet, frånsett ett gränslöst kramande av EU, som enligt min mening definitivt går i fel riktning – unionen borde reformeras till en renodlad handelsorganisation. Men L-partiet köper EU med hull och hår och vill uppenbart se mer av federalism. Komiskt nog säger L sig vilja se både ett starkare EU och ett starkare Sverige. Det är ju omöjligt i praktiken, men inte den frihetsliga hjärtinfarkt som drabbat nutidens vänsterliberaler. Där gäller som sagt huller om buller.
Partiets framtoning med snömosets evangelium toppas av viljan till mindre ”splittring och oro”. Vad som döljs bakom denna floskel vet kanske bara Magdalena Andersson, som på en sosseaffisch driver ett liknande budskap. Möjligtvis är det en honnör åt Tidösamarbetet och i så fall praktiskt bra. Men det vågar partiet inte säga, ty den tynande krets av väljare som ännu finns kvar tillhör de troende vänsterliberalernas sekt. Där är allt Bolibompa. Tusen blommor ska blomma. Men snart kan sympatisörerna räknas på ena handens fingrar.
Att inte L-partiet ser sitt eget dilemma är märkligt, men stämmer med drömmen om stöd till alla som känner sig utanför eller mobbade. En partiledare som haft stor betydelse för partiets framtida kräftgång är Bengt Westerberg, även kallad Vet Bästerberg. Han framstår som symbolen för partiets svanesång. Med sig till skräpkammaren tar han den lagstiftning som mest av allt kännetecknar den nya tidens liberaler: ett gränslöst stöd till personlig assistans. Hjälp till handikappade är bra. Men just Westerbergs ambition om att inte ett enda krav – eller ekonomiska gräns – ska ställas på stöd till en handikappade framstår som sinnebilden av svensk vänsterliberalism. Ingen pragmatism, bara ren ideologi rakt ut i drömmarnas land, oavsett vad det kostar och skatternas höjd.
Därför propagerar jag för att rösta på Medborgerlig samling i valet till EU:s sk parlament. Partiet vill förvandla unionen till en handelssamverkan EEC än gång i tiden var. Alltså bort med federalismen om ditt och datt.
Torsten Sandström
