Häromveckan (2024-04-09) avkunnade Europadomstolen för mänskliga rättigheter (MR) en oenig dom som kan få stor betydelse. Domen gäller talan av en krets schweiziska kvinnor i 70-årsåldern som hävdar att deras ålder och kön gör dem särskilt utsatta för farliga värmeböljor i Schweiz! Damernas organisation – KlimaSeniorinnen – åberopar mot schweiziska staten ett flertal artiklar i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR). Varje ansluten stat är skyldig att följa EKMR, alltså även Sverige.
I sin dom slår domstolens majoritet fast att EKMR kan tillämpas på klimatförändringar, trots att de senare som alla vet rör naturliga fenomen såväl i rymden, atmosfären, luften, haven och på jordens kontinenter. Att även mänskliga aktiviteter kan bidra till klimatets uppvärmning är dock ett faktum, även om graden av medverkan är mycket svår att bestämma i omfattning och tid.
För att läsaren själv ska kunna bedöma domstolens avgörande vill jag först citera de artiklar i EKMR som tvisten främst rör.
Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång
1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.
Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
Artikel 32 – Domstolens behörighet
1. Domstolen är behörig i alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjuts till den enligt artiklarna 33, 34, 46 och 47.
2. Om en tvist uppkommer rörande domstolens behörighet, skall domstolen avgöra frågan.
I ett rättssamhälle ska naturligt nog den som läser en lagtext tämligen enkelt kunna bedöma betydelsen av sina egna handlingar, dvs om de är rätt eller fel i relation till lagen. Det är åtminstone ett ideal som måste eftersträvas. Även i stater som är anslutna till EKMR måste politikerna kunna bedöma konventionens ord, dvs om klimatfrågor verkligen rör familj och privatliv. Jag tror många delar min åsikt att avgörandet måste ses som en stor överraskning jämfört med art 8 i EKMR. De regler som citerats ovan måste anses som gummiartade. Om reglerna tolkas utvidgande kan EKMR i princip tillämpas på allt mänskligt och även icke-mänskligt. Därför är art 32 särskilt viktig.
I en mångordig och svepande skriven dom blandar domstolen en handfull tänjbara rättsliga principer i EKMR med rader av internationella kontrakt (exv Parisavtalet) och andra dokument (från exv FN och EU) med ytterst diffusa rättsverkningar. Många av texterna måste rättsligt uppfattas som rekommendationer, vilkas räckvidd nationerna tillåts själv hantera. Ett antal artiklar i EKMR kokas på så vis av domstolen samman med ett icke-juridiskt material av synnerligen diffus rättslig karaktär. Och brygden resulterar i att schweiziska staten – som är bunden av EKMR – måste respektera domarnas politiska argument om klimatets fysiska status.
Låt mig hastigt se på domens kärna. Domstolen menar – angående art 8 – att det i Schweiz´ lagstiftning saknas en CO2-budget. Staten Schweiz har därför enligt domstolen misslyckats med att i god tid agera via lämpliga medel för att implementera ett legalt och administrativt ramverk avseende klimatet. Såvitt jag förstår är detta domens främsta princip. Klimatet anses som en materiell fråga enligt EKMR. En stats beslut som rör klimatet anses av domstolen tillhöra människors ”privat- och familjeliv”.
I nästa steg prövar domstolen en formell fråga. Nämligen om den rättsliga proceduren i republiken Schweiz ger kvinnoorganisationer där möjlighet att få en saklig prövning av sina krav hos nationella domstolar eller myndigheter, art 6.1 EKMR. Beträffande denna regel menar domstolen att Schweiz brustit vad gäller skapandet av en domstolsprocess som kan ha behövts för att reglera ”climate change”. Och en sådan procedur ska enligt domstolen ge såväl enskilda som civilrättsliga organisationer rätt att föra talan. Märk att den aktuella kvinnoföreningen KlimaSeniorinnen – enligt domstolen – förefaller ha haft problem med att få sin sak prövad av rättsliga instanser i sitt hemland.
Lägg även märke till att domen inte är enhällig. Den stöds av 15 domare. En brittisk domare, Tim Eicke, vill inte godta majoritetens långtgående krav med stöd av särskilt art 8, dvs den materiella frågan om ”privat- och familjeliv”. Han menar att domstolen överskridit sin behörighet enligt art 32 EKMR att tolka europakonventionen och dess protokoll. ”…In my view, the majority clearly ´tried to run before it could walk´ and, thereby, went beyond what was legitimate for this Court…”
Jag instämmer i minoritetsdomarens slutsats. Varje nation under EKMR ska, såvitt jag förstår, själv forma vedertagna och trygga demokratiska materiella former för människors samliv och juridiska anspråk. Tanken bakom EKMR måste enligt min uppfattning vara att lagstiftarna i en demokrati ska ges handlingsfrihet och svängrum så länge inte tydliga övertramp eller övergrepp sker, som vederbörande stat på förhand klart bort kunna inse. Demokratiskt sinande politiker ska således fritt kunna välja klimatverktyg som är ekonomiskt och politiskt förnuftiga utan att en MR-domstol lägger hinder i vägen. Som nämnts är frågan om ens art 8 är avsedd för att reglera klimatfrågor, som rör jorden, haven och miljön i ett komplext samspel med människan som biaktör. Värme, kyla, nederbörd eller vind är fenomen som ligger långt från ordalydelsen i art 8. Orden här måste enbart anses ta sikte på frihetsbegränsningar för individen som har sin grund i demokratiska övergrepp. Fossila och biologiska bränslen som alla avger CO2 har historiskt sett visat sig nödvändiga för människans överlevnad och har bidragit till ett storartat välstånd på vår planet jämfört med tidigare epoker. Att förklara växthusgaser som ett hot mot konventionen kräver därför helt enkelt uttryckligt stöd i EKMR!
Alltså menar jag att naturvetenskapliga processer av mindre känd natur avseende CO2 inte bör läggas till grund för slutsatser via tänjbara regler i EKMR i stil med art 8. Klimat och natur rör i grunden inte sociala aspekter av ”privat- och familjeliv”, utan – som sagt – effekter av en fysisk miljö som i huvudsak styrs av naturvetenskapligt betingade processer och bara delvis av människor. För att en stat ska tvingas vidta åtgärder krävs därför exakta bevis – om uppvärmningens orsaker, omfattning och tempo – med bäring på människans roll för klimatet.
Frågan har förstås även en politisk dimension. För varje stat gäller det att välja verktyg som är lämpliga såväl rättsligt som ekonomiskt. Det är inte en domstols uppgift att välja färdväg. Därför är inte EKMR ett lämpligt instrument för denna förändring. Europadomstolen MR visar faktiskt i sina skäl att man inser detta. Men man ger sig tyvärr ändå ut på svag is – man försöker springa innan man kan gå, som den skiljaktige Eicke skriver.
Därför anser jag att Europadomstolens 15 domare gjort ett uppenbart politiskt övertramp. Domen vilar i grunden på FN:s i huvudsak politiska syn på klimatets uppvärmning. Jag tror många nationella politiker som länge flörtat med FN:s politiska påståenden – om att vetenskaplig konsensus råder – nu känner oro. Den MR-domstol, som i skuggan världskriget inrättats 1950 för helt andra ändamål, har plötsligt tagit sig makt, liksom anden som släppts ur flaskan. Politiska lösningar i frågan om klimatet riskerar nu att pressas fram från Strasbourg.
Domens betydelse – särskilt om liknande domar följer – kan komma att få omfattande skadeverkningar för Europas rättsstater. Innebörden är nämligen framväxten av en form av politisk dogmatik som via EKMR ska tvinga de konventionsslutande nationerna att följa Europadomstolen MR:s pekpinnar. Enligt min mening finns det således starka rättsstatliga skäl att – liksom den brittiska domaren Tim Eicke – förkasta den dom som majoriteten skrivit under. Som bekant ska land med lag byggas. Det ska inte ske via bakdörren, där en blandning av EKMR, uppvärmning och FN-politik kommer att styra den nationella rätten.
Jag tror, som Tim Eicke även antyder, att domslutet kommer att medföra att Europas stater väljer att via ny reglering klargöra och begränsa Europadomstolens behörighet enligt EKMR. Det är enligt min mening nödvändigt om inte domares klimataktivism ska ta över rättssamhället.
Jag skulle inte heller bli förvånad om Europas nationer i framtiden ser till att välja skickligare jurister som domare i Europadomstolen, i syfte att eliminera risken för fortsatt politisk rättstillämpning på klimatområdet. Tyvärr väljs idag ofta domare bland jurister som specialiserat sig på MR, en gummiartad dogmatik, i stället för att excellera i rättsstatliga principer samt respekten för en domstols armlängds avstånd till politiken.
Slutligen är domen en läxa för Europas politiker. Så här går det då man länge och naivt driver en kampanj på klimatskräcken grund. Man sänder flummiga signaler till jurister med en svag respekt för traditionellt korrekt rättskällelära och en läggning för juridisk aktivism.
Torsten Sandström
Publicerad på:
Bulletin.se och anti-pk-bloggen.se
