Vid sidan om mediesamhällets dominans är sannolikt identitetspolitiken nutidens svåraste samhällsproblem. Båda har sina rötter i något gott, dvs den demokratiska kapitalismens bas i individens beslut. Med andra ord fria avtal.
Men individens frihet innebär inte nödvändigtvis en satsning på frågor om identitet, såsom feminism, hbtq, kön, ras, minoritet, livsstil osv. På detta område har medierna slugt valt att bygga en fästning som harmonierar med möjligheten att anställa journalister med tveksam kompetens till lägre pris. Dvs personer som kan skriva eller tala om sina egna åsikter och inte behöver analysera svåra samhällsfakta kritiskt. På så vi öppnas samhället för en tsunami av simpelt tyckande i propagandastil. Ord om egot cirklar kring journalisternas navlar.
SvD var tidigare – liksom DN förr – kvalitetsmedier med höga krav på kritisk analys. Nu är det närmast tvärtom. Här bara ett ett exempel i mängden. SvD har under våren envisats med att idyllisera en ung dalmas som hoppat fallskärm från en norsk klippavsats och avlidit. Stora bilder och fåniga kommentarer. Det skrivs bland annat att berget är farligt. Men faran ligger ju i själva hoppet, som alls inte är nödvändigt för människor som vill leva ett rimligt gott liv.
Tidningen odlar familjens sorg och krisreaktion. Om saken över huvud taget bort uppmärksammas så är det väl i negativa avfärdande ord rörande bristen på samhällsbehov rörande detta slag av livsfarliga utmaningar.
Så blir det då tanken om identitet och självförverkligande gått miltals för lång.
Torsten Sandström
