En svensk helig norm är som bekant det flummiga kravet på ”hållbarhet”. Det delas förstås med andra nationer. En annan oklar tanke som vi svenskar – mer än andra – odlar är dogmen om ”likvärdighet”. Ständigt påtalas att alla ska få plats i båten. Denna idé plågar enligt min mening vår svenska nation, mellanmjölkens förlovade land. Allt och alla ska enligt svenska politiker och medier behandlas på ett likvärdigt vis.
Att lika ska behandlas lika inom rättens värld är givet. Det är nämligen rättsapparatens uppgift att tillämpa legala normer lika för alla, dvs konformt. Men en helt annan fråga är om alla människor, djur, organisationer eller andra fenomen ska likabehandlas vid mångfalden av olika samhällsbeslut. Privatpersoner och företag har för det första frihet att favorisera den man vill, frånsett i situationer då lagstiftning förbjuder ett diskriminerande syfte. Och för det andra har även offentliga beslutsfattare ofta frihet att fatta beslut som inte baseras på en likhetsnorm utan på att avgörande vilar på sakliga grunder, dvs vad som objektivt sett är den bästa lösningen för samhället. På så vis skapar likhetsdogmen allvarliga problem i vårt land.
I åtskilliga situationer blir det återkommande svenska kravet på likvärdighet rent nonsens. Dåliga syften ska inte jämställas med goda. Inte heller ska personer som är hänsynslösa eller svagpresterande automatiskt behandlas lika med dem som är goda och effektiva. Det vore ju besynnerligt om kriminalitet jämställs med laglydnad. Eller att en lågpresterande elev ska ges samma betyg som den som inte visar förmåga för studier. Men särskilt inom vänstern finns det faktiskt många förespråkare för att likabehandling ska se rakt ut. Då en människa visar bristande laglydnad, hänsynslöshet eller personliga problem kommer nämligen vänsteraktivisten snabbt fram till att detta har sina rötter i samhället struktur. Den enskilda aktören anses således som ett slags marionett, som styrs av osynliga krafter. Alltså blir resultatet att även en gangster ska anses ha rätt att vid sin framfart påkalla samhällets stöd. Jag menar att de ständiga ropen på likvärdighet allmänt sett leder till en form av värdenihilism. Oförmågan att peka ut ett rimligt korrekt val får totalt sett förödande verkningar för Sverige.
Jag skriver detta med anledning av en debattartikel i SvD den 7/2. Tre lärare från några av Sveriges många mindre högskolor – med andra ord inte några från de fyra stora universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm eller Göteborg – pekar på sitt svaga elevunderlag och menar ”att lärosäten med större pedagogiska utmaningar” måste få ”större pedagogiska resurser” från staten. Dessutom hävdar de att lärarna på deras hemmaplan måste ”ges bättre möjligheter att bedriva forskningsanknuten undervisning”. De tre skribenterna erkänner alltså de facto att deras lärosäten saknar kompetenta lärare!
Som läsaren inser syftar debattartikeln till att öppna en statlig socıalakut för mångfalden av mindre svenska högskolor. Organisationer som inte får tillräckligt duktiga studenter ska alltså favoriseras så att de svaga kort som utbildas där kan få ytterligare stöd för att på så vis bli bättre. Och de lärare som jobbar där, trots bristande existerande kompetens för forskning, ska också ges statliga bidrag så att de kan forska sig ifatt de stora universitetens personal. Jag menar att debattartikeln är ett typiskt exempel på en sjuk tillämpning av idén om likvärdighet.
Tanken är alltså att bygga kompetens – hos elever och lärare som alla fallerar – genom penningbidrag så att alla inom den svenska akademin i slutändan behandlas likvärdigt. Denna vanliga svenska likhetstanke är enligt min mening högst dysfunktionell. Institutioner för högre utbildning måste väl ändå i grunden byggas (startas) på förutsättningen att det finns kvalificerade lärare samt även elever som kan tillgodogöra sig högre studier. Detta tankeled saknas uppenbarligen hos författarna till debattartikeln. I stället skallar ropen på bidrag från samhället enligt vår vanliga svenska politiska kanon. Mer bidrag i baljan och bygget blir lika bra som de stora akademihusen på annat håll, påstås det.
Jag menar att en politisk diskussion inte ska bedrivas på detta sätt. Man måste som sagt börja från grunden. Det basala svenska utbildningssystemet – grundskola och gymnasium – måste alltså höja sin kvalitet. Vidare ska antalet högskolor i landet inte bestämmas efter kommunala önskemål eller andra drömmar om sysselsättning, utan med fokus på den faktiska tillgången på tillräckligt kvalificerade studenter och i sin tur lärare. Saknas tillräckligt antal goda lärare och studenter inom en region ska över huvud taget inte högskolor etableras där. Det kan tyckas brutalt (i vårt land), men är enbart rimlig logik. Redan idag dras sektorn för högre utbildning (sedd som helhet) med en allmän brist på framför allt tillräckligt goda studenter. Vidare söker sig de duktigaste eleverna förstås till de främsta lärosätena, vilket är liktydigt med de fyra stora, som kan erbjuda studier med djup, bredd och mångsidig kompetens av personellt och materiellt slag. Om resurser ska ökas någonstans är det förstås där, så att Sverige kan konkurrera med de bästa universiteten utomlands. Att satsa på oförmågan är ju att spilla mjölk.
Det som författarna till debattartikeln säger talar närmast för att i stället satsa på de fyra stora. Alltså för en översyn av Sveriges akademiska institutioner, så att ändliga ekonomiska resurs inte spills i onödan på svagpresterande högskolor. Med andra ord så att institutioner med goda förutsättningar favoriseras. Författarnas rop på hjälp är en bekräftelse på den vanliga svenska sjuka vi i åratal sett för mycket av, nämligen att starta institutioner för hög utbildning trots att resurser saknas på såväl lärar- som elevsidan. Dessutom vilar kraven i debattartikeln på det vanliga missbruket av idén om likvärdighet. Mindre goda institutioner ska inte tillåtas använda likhetstanken för att tillskansa sig mer resurser.
Problemet är förstås en het potatis. Förklaringen är att politiker – om de ens har rimliga insikter i utbildningsfrågor – inte vågar säga sanningen. I stället spenderas miljarder på ett svenskt kunskapssamhälle som har byggts på lerfötter. På så vis önskar politikerna förstås vinna röster i allmänna val. De vill se till att antalet individer inom akademin ökar. Men om elev- och lärarunderlaget inte håller måttet blir följden främst att mellanmjölken förspills. Som många vet är detta slöseri med offentliga medel ännu ett svenskt syndrom.
Torsten Sandström
