Har du hör talas om MFD? Det hade i inte jag förrän jag tipsades. Det är en statlig myndighet med omkring 40 anställda och en budget på drygt 60 miljoner. I fulltext rör det sig om ”myndigheten för delaktighet”, som tillskapats 2014 för att främja ”främja respekten för och medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt att ur ett rättighets-, mångfalds-, jämställdhets- och medborgarperspektiv verka för full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning i alla åldrar och för jämlikhet i levnadsvillkor.” Tala om flum med en knorr av handikapp förstås.
Delaktighet är ett ord som valt med list. Det skapar intryck av att enskilda handikappade individer slussas in i samhällets gemenskap. Men en myndighet med 40 anställda kan inte knyta individuella band. I bästa fall kan myndigheten få fjärrkontakt vad gäller ökad delaktighet för en viss individ. Men ordet ”delaktighet” är valt med öppna ögon. Det gäller att skapa en vision av deltagande. Ifall deltagandet når enskilda är enbart en förhoppning, som för den kritiskt sinnade inte kan bedömas som särskilt stor. Det rör sig alltså om politiska drömmar med en prislapp till dig och mig på 60 miljoner per år.
Läsaren ser direkt att myndighetens uppgift är synnerligen lös och luftig. Även om målet att hjälpa och inlemma funktionsnedsatta i samhället är angeläget måste verktygen för hur detta ska gå till anses som synnerligen diffusa och svaga. Det rör sig främst om att på ett centralt plan främja kontakter och information mellan olika samhällsaktörer och personer med olika handikapp. Alltså sammanträden och tjänsteresor. Men inte mycket verkstad.
Redan innan myndigheten skapades fanns en hel rad olika svenska aktörer med liknande uppgifter, såväl inom stat och kommun, som inom flera intresseorganisationer för olika handikapp. Det svenska samhället har med andra ord länge satsat på denna angelägna uppgift. Åtskilliga miljoner av offentliga medel har med andra ord redan spenderats.
Min undran är således om 60 miljoner kronor till en statlig myndighet är väl använda pengar. Eller om det är fråga om en sympatiyttring som enbart i bästa fall kan bidra till ökat stöd i några diffusa avseenden. Förvisso skapar sannolikt MFD ett antal engagemang och knyter ett antal kontakter årligen med andra myndigheter och organisationer. Men min befogade rädsla är att myndighetens anslag i huvudsak rinner ut mellan skattebetalarnas fingrar. Kunde inte bättre resultat uppnås genom riktade bidrag till ett betydligt lägre belopp? Bara själva talet om ”delaktighet” visar på vilken otydlighet som sammanhänger med uppgiften. Vill man vara elak går det att tala om flum. Eller om att sysselsätta byråkrater med rätt åsikter.
Nu är MFD enbart en av många, många statliga sk korstågsmyndigheter. Du måste alttsås multiplicera slöseriet på 60 miljoner mist 100 gånger! Det rör mängden statliga organisationer med synnerligen diffusa uppgifter, som formulerats på ett politiskt tilltalande vis. Myndigheternas faktiska resultat är inte det primära. Det är i stället statens goda ambition som räknas. Då anses det futtigt – och olustigt – att räkna på miljonerna. Målet är alltså att legitimera en god vilja, kosta vad det vill samt oavsett verklig förändring. Dessutom ska myndigheterna sysselsätta människor som kan hjälpa framför allt vänstern i dess valrörelser.
Många mindre myndigheter med egen administration betyder förstås omfattande onödiga utgifter. Men det struntar politiker i. Det är ju allmänna medel som man sätter sprätt på. Och själva politiska drömmandet är viktigare än de faktiska resultaten av myndighetens arbete.
Torsten Sandström
