Budskapet om mänskliga rättigheter blir allt mer högröstat Sverige. Individen lovas allt mer och mer av politikerna. Human rights är ett politiskt mantra. Det sägs att än det ena och än det andra ”är en mänsklig rättighet”. Minst ett dussin statliga myndigheter administrerar (olika delar av) denna godhet in spe. Många tror att de får det bättre, men konventionerna är sedan länge desamma. Kanske kan tillämpningen skärpas utomlands. Men hur ska det ske i Sverige?
Human rights innebär inte mer välfärd – det är bara regler om ett skydd mot staten. Rätten till tak över huvudet, vård och annan välfärd har inget att hämta från dessa allmänna konventioner med många decennier på nacken. Politikerna är varken ense eller har ekonomiska resurser att ge allt som folk uppfattar som löften. Följden blir att rader av politiska surdegar läggs på hög. Och i sin tur tappar många väljare av naturliga skäl förtroendet för den svenska demokratin. Det är en utveckling som återkommer i flera nationer inom västvärlden. Följden blir att gatans parlament växer sig starkt. Mer om detta i en kommande blogg.
Varför satsar då staten bara mer och mer pengar på mänskliga rättigheter? Jag ser det som om politikerna delar ut lyckopiller. Dvs löften och vackra ceremonier utan annan effekt än att lugna folket. Samt en vilja att visa handlingskraft utan att det innebär något viktigt konkret eller kostar särskilt mycket pengar. Följden blir förstås att demokratin slirar och byråkratin ökar. Bara i min forna hemstad Lund finns minst fyra statligt finansierade organisationer som på heltid sysslar med mänskliga rättigheter! Inte undra på att politikerna lyckas få förnyat förtroende vid kommande val.
Politik ska avse konkreta lösningar som förändrar människors vardag. Inte bedrivas genom kosmetiska ord om mänskliga rättigheter. Alltså borde politikerna ta itu med det svenska samhällets många politiska problem som vuxit fram under åren i vårt land. Det gäller att tala klarspråk om vad staten ska leverera och vad människorna själva ska ansvara för. Alltså raka besked, utan den smöriga och reklamartade marknadsföring som politikerna sysslar med. Politiker som i stil med försäljare lurar väljarkåren framstår i mina ögon som fiender till ett folkstyre.
Jag menar att den svenska regeringsformen och lagstiftningar om allmänna val är ett centralt problem. Väljarna måste få ökad makt över politiken, inte bara genom en röst på partikansliernas legosoldater vart fjärde år. Det finns mycket för politikerna att diskutera och be folket att ta ställning till. Varför sker detta inte? Mitt brutala svar är: den politiska klassen är nöjd med sin maktställning och vill inte låta vanliga människor störa deras verksamhet.
Torsten Sandström
