En för mig okänd färgad muslimsk kvinna avbildas i SvD den 16/2 iklädd slöja. I rubriken meddelar hon:
”Jag var trött på vita och er oförmåga”
Möjligtvis är detta ett budskap som hon och SvD riktar till muslimska läsare, för att ge dem en dunk i ryggen, en i så fall en mycket liten minoritet. Mer troligt är att kvinnans vänsterbudskap vänder sig till svenska folket. Uppmaningen hyllas även av journalister som i likhet med textens upphovskvinna, Ellinor Skagegård, tänker vänsterliberalt och är helt frälst på den nya identitetskulten. De är woke och stolta över det. Budskapet riktas till alla som ännu inte är rasifierade, dvs invigda i det ceremoniella tänkande som säger att vid hudfärg är något mindervärdigt.
Som mångårig läsare av SvD kan jag inte låta bli att förvånad. Min hudfärg är vit, men jag har ännu inte blivit övertygad om att jag behandlar människor med mörk hudfärg nedsättande eller allmänt sett annorlunda (än vita).
Med en medlidsam blick förmodar jag att Skagegård skulle sucka. Hon skulle beklaga att jag inte insett de strukturer som styr mitt tänkande. Alltså den ”ständiga oförmåga” hon i rubriken lägger i intervjuobjektets mun. På så vis blir saken klar. Vita läsare måste skämmas!
Själva problemet med Skagegård – och hennes idealsubjekt som SvD avbildar – är att de båda ser syner. De två har fallit offer för ett ovetenskapligt strukturtänk och därför driver de politisk propaganda mot en stor del av SvD:s läsare. De två kvinnorna har lurats tro att samhället ska bekrivas via två poler: offer respektive förtryckare. Allt enligt marxismens uråldriga manual: grupp mot grupp. Det är måhända en mall för politisk kamp, men inte för seriöst studium av skeenden i samhället. Det är en metod som bekräftar att socialister har rätt, att feminister vet bäst samt att vita ständigt är förtryckare. Skagegård ideologiska bas är så teoretiskt klen att den går upp i intet. Men som invigd i sektens tänk kommer Skagegård inte att förstå att hon agerar utan vetenskapligt stöd. Och avvisar därför kritiken.
Jag antar att många av SvD:s prenumeranter börjar tycka att det är nog med denna vänsterpropaganda. Det tycks som det är för sent att rädda SvD som en marknadsliberal tidning. Jag är obeskrivligt trött på att betala för dessa ständig övergrepp. Det känns nästan som att prenumerera på sovjettidens Pravda.
Torsten Sandström
