I flera bloggar har jag kritiserat SVT:s enfaldiga satsning på enkelspårig underhållning. SVT:s chefer påstår nämligen att de vill hålla en ”lägereld” igång för att samla svenska folket. Detta är knappast en sanning. Verkligheten är en annan. SVT hoppas att deltagarna vid lägerelden – mellan seanserna vid den osande brasan – ska skåda några av företagets vänsterinriktade nyhetskanaler. Man tror med andra ord på att slentrianen framför den vidbrända grillmaten ska få folk att slinka med till Rapport och Aktuellt. I någon mån kanske detta dumsluga scenario funkar. Men det blir ofantligt mycket stekos per nyhetskonsument, kan man säga, ty de allra flesta somnar redan framför SVT:s läskiga brasa. Det är ju inte nyheter som lockar, utan den ständiga skräpmaten som SVT serverar. Människor med tårögda ögon från elden intresserar sig föga – och än mindre kritiskt- för tillrättalagda nyheter.
De senaste orden om skräp var en överdrift. Visst producerar SVT en och annan godbit. Men de försvinner i röken vid lägerelden. En mycket god rapportör är Tom Aland som nu ska lägga av med ålderns rätt. Hans dokumentärer är alltid sevärda. Han prackar inte på publiken sitt eget idéprogram, utan låter intervjupersonerna tal. Ofta lågmält och med lång livserfarenhet berättar de. Aland håller sig alltid i bakgrunden och tränger sig inte på med pekpinnar. Han låter en faktisk verklighet spelas upp och gör inte som Erika Bjerström som mångordigt och påstridigt beskriver något som ännu inte hänt, men som hon tror sig se hända. Att hon har ett livs bakgrund som klimataktivist – en typ av politiker – förklarar vad hon gör på skattebetalarnas bekostnad.
Alands eftertänksamma och djuplodande reportage innebär en frontal kollission med den dans kring lägerelden som SVT:s chefer erbjuder. Eldbegängelsen är en motbjudande smörja som cheferna med öppna ögon kokat samman vid sina möten inom ledningsgruppen. De agerar som ledarna i antikens Rom. Man känner till folkets låga känslor för tävlan, våld, blod, sex och andra vidrigheter. Därför klubbas beslut som lever ”upp” (snarare ”ned”) till de värsta resultat som etik och anständighet kan erbjuda. Detta sker genom chefernas vida krets av legosoldater, massvis med legionärer, som varje dag gör sin plikt att hålla det goda samtalet maximalt borta. Soldaterna utgörs av en flera hundra personer stark armé av mediesamhällets kändisar, som i olika roller år ut och in gör insatser för att sänka kvaliteten på det budskap som erbjuds. Försörjningen av chefer och legosoldater står staten för – precis som i Rom – där överheten gärna bidrog även med egna pengar för att hålla folkets känslor kvar på låg nivå. Alternativet var ju då, liksom i dagens Sverige, att människorna annars riskerade på att rösta på andra politiska ledare.
Det sista är särskilt viktigt för SVT. Företagets ledning med tydlig inriktning åt vänster vet vad deras uppgift är. Olof Palme skulle nöjt le åt mina ord. Cheferna ska se till att folket håller sig lugnt och inte ställer till med uppror. Därför serveras – mellan målen av vidbränd grillmat vid elden – programinslag som ska dölja nationens många notoriska problem, som svenska politiker i åratal inte förmått eller önskat lösa.
Svamlet om en lägereld är alltså en rökridå som ska dölja något verkligt och viktigt. Det är därför som Tom Alands reportage framstår så befriande och bra. Där presenteras enbart faktiska problem av verkliga personer. Där flabbar inga lågtänkande legosoldater som var eviga dag sprider sitt vulgära dravel. Alltså inga plastmänniskor som i led efter led med feta arvoden främst skapar strunt. Aland beskriver med andra ord en svensk verklighet – ofta med bitter smak – som SVT:s chefer är anställda för att dölja.
Torsten Sandström
