Det skrivs mycket just nu om att en litteraturkanon ska sättas samman av en rad politiker och så kallade experter. I och för sig är det bra om människor – framför allt ungdomar – läser fler böcker. Men läsningen behöver ju inte röra nationens klassiker, utan vilken annan nyttig litteratur som helst. På så vis var nog även min ungdoms studier av serietidningar en god början att bygga läsförmåga och intresse för fortsatta studier av böcker. Jag har aldrig tänkt tanken att följa en kanon. Man vill ju försöka tänka fritt.
Att sätta en litteraturkanon i ett en ungdoms händer riskerar så vis bli en backlash. För att förstå finessen med klassikerna måste man ha läst en hel del annan litteratur först. Och den behöver enbart vara fängslande. Sedan kanske klassikerna kan väcka intresse i lämpliga doser.
Dessutom är det enligt min mening omöjligt att välja vad som är kanon och vad som inte är kanonbra. Nästan alla människor har sina egna favoriter. Och om smakerna och färgerna ska man inte diskutera enligt den förnuftige Voltaire. Det blir en syssla utan rimlig mening. Få efterfrågar ett projekt med en kanon som resultat. Och lika få tror att det kommer att göra någon nytta.
Varför sysslar den nya regeringen med sådan pseudoverksamhet? Delvis är svaret okunskap: man vill tro att en kulturkanon kommer att få betydelse för folket och särskild yngre människor. Men det tror jag är fåfäng önskan. Ordet fåfäng kan även förstås som snobbig och det tror jag är en ytterligare förklaring till projektet med en kanon. Det finns nämligen många kulturella svartrockar som vill agera höga smakdomare inom svensk kultur. Att jobbet som ordförande gått till en historieprofessor som skrivit en bok som undrar om ”svenskens är en människa” bekräftar mina dystra profetia om kanonens framtid. Den som ifrågasätter den svenska mannen och kvinnan biologiska existens – om än i metaforernas värld (eller i överförd bemärkelse) – verkar heller inte ägnad att fastställa vad som är god litteratur.
Den danska erfarenheten visar dessutom att en litteraturkanon blivit en flopp. Mycket skrik men lite ull som bonden sa som klippte grisen. Idag ligger den danska kanonen i skräpkammaren och få talar om den.
Alltså är projektet mot denna bakgrund kanonfånigt! Det verkar vara en typisk uppsvensk eller storsvensk lösning som påhejas av SD, märkligt nog. Ty det är elitens projekt. Smakdomarna vill klättra upp i sitt elfenbenstorn. Kanonen siktar högt över folkets huvuden. Kunskapsambitionen kommer man säker att bomma. Och kanonen hamnar troligen i skräpkammaren med skämtsamma rop om hur fåniga projektet och dess upphovsmän varit. Det är rätt åt dem!
Torsten Sandström
