SvD:s rubrik den 17/11 visar att #Me too ständigt lever i statsfeminismens Sverige:
Polisfacket: ”Positivt när glastaken spräcks”
Den typiskt fåniga rubriken gäller förstås den nya polischefen Petra Lundh (och avpolletteringen av den gamla till en sinekur på Länsstyrelsen i Halmstad). För feminister går könet före förtjänst och skicklighet.
Oavsett valet av man eller kvinna är det bra om en politiskt oberoende jurist utses till chef för den myndighet som hittills misslyckats, om än med en svår uppgift. Lundh är väl meriterad från olika poster inom det snävare rättsväsendet. Men nu rör frågan prognosen för hennes framgång i framtiden inom polisen breda och turbulenta verksamhet.
De dömande meriterna pekar på att Lundhs juridiska kunskaper är på plats. Detta är nödvändigt i ett jobb som polischef i en rättsstat. Och att hon inte förefaller var en partigängare – såsom skräckexemplet Dan Eliasson – är också att anteckna på plussidan. Dessutom hennes tydligt skånska bakgrund – i landskapet odlas nämligen en kritisk attityd mot uppsvenska maktambitioner (något som avspeglas i resultaten vid val i Skåne).
Men det finns några fadäser att minnas. Som nybliven riksåklagare hamnade hon i skottgluggen för att ha gett jobb åt en kompis, som det tycks. Likaså är hennes befattning med polisens avlyssning av Karl Hedin oroande – det gäller ett ostyrkt och ogrundat (enligt tingsrätt och hovrätt) påstående av en åklagare om att ett lindrig jaktbrott begåtts av Hedin. Inget dött djur har ens påträffats, men däremot en massa skeenden i skumrask av åklagaren och andra mot Hedin. Lunds kollegiala anpasslighet är alltså något illavarslande.
Nästa fråga är om hon är rätt kvinna i en ganska massiv manlig polisiär chefsmiljö? Hon verkar framåt. Men ifall hon förmår chefa över rader av män i karriären är oklart, dvs gubbar dom är tränade inom sina revir, och med betydande erfarenheter av det svenska polisarbete som tyvärr havererat. Alltså en grupp som riskerar att vilja bevara status quo. Det är också tveksamt om hon kan hantera polisfacket som närmast agerar som om det vore vice rikspolischef.
Bristen av praktiska kunskaper av polisarbete talar för att Lundh riskerar att bli beroende av såväl kollegor som pinkat in revir som en fackförening med tolkningsföreträde om vad som är bra polisarbete. Att välja fackets lösningar är en säker metod för en chef att bli populär. Men förstås förödande då det gäller att knäcka invandrarnas klanvåld.
Jag skulle därför bli förvånad om Lundh lyckas. Men å andra sidan mycket glad.
Torsten Sandström
