Jag studsar (nästan) då jag läser rubriken till Lars Calmfors krönika i vänstertidningen DN:
Lars Calmfors: Om jag hade Elon Musk som chef skulle jag vilja ha ett kollektivavtal – för att sova gott om natten
Calmfors har under årens lopp visat en tydlig dragning vänsterut och är alltså nu krönikör på DN. Att han bara vill (OK, ett gott extraknäck). Hursomhelst, så långt kan alltså politisk korrekta tankar erövra en nationalekonom, förvisso en professor i politisk ekonomi.
Avtalsfrihet är ett ämne som jag vant mig att höra från nationalekonomer. Ofta då i samband med offentliga restriktioner, som begränsar friheten att sluta kontrakt. På detta område har Sverige under socialdemokratin ett långvarigt syndaregister. Främst rör det två marknader: för hyra och arbete. Där har nämligen S-partiets satelliter genom lag getts rätt att bestämma spelets regler. Hyresgäströrelsen har torpederat ”sin” marknad och fackföreningarna visar följaktligen nu prov på att göra allt för att frånta Tesla rätten att vägra sluta avtal.
I min – och många andra demokraters – värld är rätten att vägra sluta avtal lika viktig som det motsatta fenomenet. Båda friheterna måste värnas.
Givetvis är strejkrätten viktig, men absolut inte lika central idag som för hundra år sedan. Ändå måste den fackförening som vill sluta kollektivavtal med ett företag ha rätt att ta ut sina medlemmar på företaget i strejk. Men det är ju inte detta som är frågan på Tesla där enbart ett mindre antal metallmedlemmar jobbar och nu lagt ned arbetet. Teslas verkstäder förefaller ändå att fungera hjälpligt.
Den sak som Calmfors genom sin fåniga rubrik – vilken nytta har han i livet haft av kollektivavtal? – implicerar är fackföreningars fria rätt att vidta sympatiåtgärder. I vårt land är denna rätt tyvärr alltför vidsträckt. Men inte obegränsad. I tvisten har Metall beviljats sympatiåtgärder hos fackmedlemmar inom vad man kan kalla den offentliga sektorn. Dels hos Transporstyrelsen, som mot betalning tillhandahåller registreringsskyltar via en privat tillverkare av skyltarna, ett företag som i avtalet uppmanats att per post lämna ut skyltarna till deras ägare (dvs Tesla eller bilköparen). Dels har sympatiaktioner begärts och verkställts hos PostNord, det privata företag som enligt Postlagen av staten beviljats rätt att driva sin noga kontrollerade verksamhet (som Postverket förr utfört).
Det är enligt min mening uppenbart att sympatiåtgärder inte hursomhelst ska kunna genomföras varken hos Transportstyrelsens eller PostNord. Transportstyrelsen ska vara neutral i huvudkonflikten och alltså motsätta sig sympatiåtgärder genom att göra allt för fortsatt distribution av skyltar (på alternativ väg). Detta gäller även PostNord som ska agera enligt Postlagens regler och syften. Om fackmedlemmar hos PostNord vägrar befatta sig med Teslas skyltar ska annan personal hos PostNord (exv tjänstemän) se till att Teslas verkstäder får de skyltar som PostNord hanterar åt olika kunder eller mottagare.
Min slutsats baseras på principen om avtalsfrihet, som alltså även omfattar en rätt för Tesla att vägra sluta kollektivavtal. Tesla måste har frihet att försöka klara driften utan kollektivavtal. Det är denna tanke som Calmfors – i omskriven form – inte ger mycket för trots rollen som nationalekonom. Så lite att professorn fingerar en anställning hos Teslas verkstad som medför sömnsvårigheter på grund av att inget kollektivavtal gäller. Möjligtvis är han realistisk och inser att hans svaga prestationer i verkstaden medför att han förlorar den bonus som utgår till jobbarna enligt anställningsavtalen på företaget.
I realiteten politiserar Calmfors. Han stöder urstarka svenska Metall och föreningens anspråk på att sluta kollektivavtal för allt arbete i Teslas verkstäder, oavsett de anställdas önskningar eller behov. Sedan länge har Metall och andra LO-förbund tillskansat sig ett de facto monopol på rätten att sluta kollektivavtal. Det är detta monopol som tvisten egentligen gäller vid Tesla. Inte om den modell som Metall krigar för är bra eller dåligt. Inte heller om Musk som person, utan om hans företags rätt att enbart teckna anställningsavtal med den personal man rekryterat, utan att fackliga bossar ska lägga näsan i blöt.
Calmfors pläderar således i praktiken för den samhällsform som sossarna skapat. Den vet han att även DN vill bevara. Jag argumenterar däremot för den pluralism som ligger bakom tanken på avtalsfrihet. Dvs ett samhälle där monopolsträvanden anses förkastliga. Ett samhälle som accepterar att alternativa lösningar ska kunna prövas. Alltså en liknande lösning som den som infördes genom 1864 års reform om svensk näringsfrihet, då skråsamhället gick i graven.
Torsten Sandström
