Under de senaste åtta åren har som bekant Socialdemokraterna styrt nationen. Partiets slappa straffrättsliga politik – det eviga gullandet med unga gangsters – har blivit följden.
Vi ser nu hur landet håller på att gå upp i fogarna på grund av att en minoritet bråkmakare gör precis som de vill. En typ av laglöshet som eskalerat under sossarnas tid i regeringen är läktarvåldet (ang fotboll) med flaskor, raketer, bomber osv. Livsfaran hänger i luften under finalspelet i Malmö mellan FF och Elfsborg där matchen om guldmedaljerna stoppas av bengaler och stök. Ännu allvarligare är förstås klanvåldet där invandrargäng dödar varandra, slänger bomber, granater, skjuter och sprider skräck hos boende i landets storstäder och förorter.
En rejäl ledare för S-partiet hade bett nationen om ursäkt och efter avgången som statsminister tydligt sagt att ”vi har misslyckats”. Men så fungerar inte politiken i vårt land där sossarna ser sig som nationens skapare. I stället anklagar ett fräckt S-parti den nya regeringen för senfärdighet och felaktiga beslut. I tron att vara Moder Svea utdelar Magdalena Andersson till och med råd till den nya regering som målmedvetet och tapper försöker styra upp den kriminalpolitik som sossar och deras rådgivare (exv kriminologen Jerzy Sarnecki) förlorat greppet om. Orsaken till eländet är vänsterns budskap: det är synd om brottslingar, som utan att vilja det hamnat utanför samhällets skyddsnät.
Storskalig invandring utan integrationsåtgärder plus kravlös strafflagstiftning är en livsfarlig kombination. Till detta kommer viljan att skydda gärningsmännen med hänvisning till ålder, fattigdom, en oförstående skola osv. Krisen plågar i grunden vår nation. Om inte vänsterns många journalister tagit ställning för S-politik så hade S-partiets opinionssiffror varit i botten. Men journalisterna jagar i stället den nya regeringen.
Bakom regeringen och Tidö finns SD, som i åratal kritiserat en slapp invandringspolitik och dess ytterst allvarliga konsekvenser. Även Moderaterna har nagelfarit sossarnas kriminalpolitik. Men majoriteten svenska journalister rapporterar inte sakligt, kritiskt och politiskt oberoende om detta. Man hånar Tidö och stödjer vänstern. Det som förr kallades den tredje statsmakten – alltså pressen och medierna – är numera en del av vänsterns etablissemang.
Ett tungt ansvar för läget i den svenska nationen bär därför kåren av vänsterjournalister på tidningar, radio och teve. Vår nation är illa ute.
Torsten Sandström
