På SR:s morgonnyheter i P1 var ett inslag om det erkända svenska minoritetsspråket Meänkieli. Enligt statistik ska det finns omkring 70.000 talande längs Torneälven och västerut. Enligt nyhetsinslaget var det bara 200 skolbarn som ville studera språket. Genom listig klippning av inslaget framgick att det rör det sig om ”förtryck” mot denna språkliga minoritet.
Historiskt sett rör det sig antaglien om en hårdpress på skolbarn som önskade tala meänkieli, men som av svenskutbildade lärare förbjöds använda sitt tungomål. För på 1970-talet skedde en liberalisering.
Man kan alltså tala om ett förtryck i förfluten tid, men inta alls idag. Numera är det företrädare för minoritetsgruppen som är ledsna över att barnen sviker. Jag kan väl förstå att ungdomar i nutid hellre studerar svenska, engelska osv i stället för att plugga ett språk som närmast måste ses som dött, frånsett lagstämpeln ”minoritetsspråk” och en mindre krets fanatiska förespråkare.
För mig som lyssnare framstod det som klart att det ”förtryck” som nämndes i inledningen av SR-inslaget var nutida. Och på så vis formade sig det korta reportaget till en vanlig svensk litania av typen propaganda. Svensk skola förtrycker alltså skolbarnen i Tornedalen. Vem som helst kan förstå hur falskt detta budskap. Barnen vill helt enkelt inte tala ett språk som få andra inom nationen kan förstå. Engelska blir faktiskt ett bättre val, för att inte tala om svenska.
Någon invänder att jag rapporterar om en petitess. Mitt svar är att den av skattebetalarna finansierade radion och teven varje dag sänder ut en svärm av politiskt korrekta, men overkliga, budskap som följer vänsterns traditionella värderingar. Minoriteters språk är en sådan blindtarm, åtminstone avseende meänkieli, som är en kulturyttring av nytta eller nöje för ett litet fåtal. Naturligtvis ska man själv kunna välja sidospråk. Men det är kulturföreningen för meänkieli som ska sköta upplysning och propaganda om man så vill. Men att SR rapporterar om språkförtryck påminner om hur diktaturer propagerar för majoritetens språk, vilket är lika illa.
Kulturföreningar i norr får vara nöjda med att åtminstone 200 skolungdomar visar minsta intresse för meänkieli. Men den svenska vänstern släpper inte taget. Om alla minoriteter inom Sverige ges plats på olika plan och till höga kostnader kommer många att rösta vänster. Och ordet förtryck är det bästa för att sätta fart på vänsterns journalister och anhängare. Applåderar gör förstås de föreningar i Tornedalen som med offentliga bidrag driver språkfrågan. Varje svensk minoritet har sin ledning som försörjs av stat och kommun i och med att medlemmarna inte sällan är likgiltiga vad gäller egen betalning.
Torsten Sandström
