Wikimedia
I en tidigare blogg har jag diskuterat samhällets ansvar att rädda människor som helt frivilligt begett sig upp på bergstoppar och liknande – varefter ett eller annat problem uppstått och krav på samhällsingripande påkallas. I den bloggen menade jag att det offentliga borde ta ut en rimlig avgift (kostnaden) för sin insats.
Nu en en liknande vinkling. Många människor är lystna på att ge sig ut på långa resor till trakter där krig, terror och andra problem föreligger eller ligger i farans riktning. Ett exempel är den man som länge hamnat i fängelse efter en resa till Iran för att hälsa på en kompis. Visst finns det frihet att rensa vart man vill. Och det är klart att man tycker synd om killen där han sitter i ett hemsk fängelse i diktaturens Teheran. Men ingen tycks våga problematisera saken och ställa frågan: vad hade han egentligen där att göra? Ska människor inte ta ansvar för sina egna val i äventyrsbranschen? Åtminstone borde samhällets kostnader ersättas.
I dagarna ser vi rapporter i media där människor som rest till Israel eller Gaza och nu av förklarliga skäl vill åka hem bums. De skäller på regeringen som inte tillräckligt snabbt ordnar fram en returresa. Givetvis är det fruktansvärda upplevelser som många ställs inför i Israel. Och enkelt för mig att döma från trygghetens Sverige. Till bilden hör att svenska staten genom stora bidrag gött den palestinska basen för terror.
Oförutsedda händelser är svåra för den inblandade att själv lösa. Men jag menar att ett offentligt och medialt samtal ständigt måste föras så att människor får klart för sig att de kan hamna i klistret om de ger sig på resa i farliga miljöer utomlands. En beredskap att själv kunna tackla följderna – åtminstone betala för sig – måst växa fram.
I grunden rör det ett stort mentalt samhällsproblem, dvs upplösningen av individens eget ansvar eller oförmågan från samhällets sida att ställa krav på medborgarna. Från dagis till vuxen ålder tycks svenskar stå under politikernas förmyndarskap. Det offentliga betalar bara du anpassar dig och röstar på dem. Kravlösa politiker agerar på detta vis. De vågar inte annat.
Märk dock att utrikesminister Tobias Billström höjde rösten och vägrade räddningsaktioner avseende Gaza. Han sa att UD under tio års tid förklarat att Gaza är alltför osäkert. Det är kanske dags för en breddning av denna strategi så att dagissnöret kan klippas?! Varför ser vi bara varningsskyltar vid kraftledningar?
Torsten Sandström
