En funktionsförlamad tiggare. Wikimedia
Det verkar som rumänska tiggare nu ofta dragit sig tillbaka söderut. I stället har ett storskaligt offentlig tiggeri i trätt in. Jag tänker på välgödda politiker och administratörer från de svenska regionerna, som har till uppgift att framför allt sköta sjukvården i landet. Dessa feta katter drar sig inte från att ständigt tigga pengar från staten. Man pockar på åtskilliga miljarder! I ställer för att spara och gneta – dvs hushålla som är politikernas sanna uppgift – så är det andra som ska betala miljarder för att fylla hål som politiker och byråkrater påstår finns. Folket tvingas spara i sina privata ekonomier, men den politiska klassen kör bara på i samma gamla hjulspår. Det är enklare att kräva bidrag från staten än att göra något gott!
Enligt min mening är det bra om den nya regeringen håller dessa utstuderade tiggare på svältkur. De har nyligen haft stora överskott under sossarnas epok. Och har ännu budgetar med massor av pengar som kan strykas av den som vill hushålla. Men sparandet är just något som regionerna vant sig av med. Under år av sosseslöseri har de feta katterna götts. Och man kan förstå dem – de har ju fått massor av nya pengar från dig och mig.
Orsaken är enkel. Det rör sig om regionernas speciella nivå inom den politiska klassen. Regionerna är nämligen en mycket viktig P-plats för försörjning av svenska politiker. Alltså en mittpositionen i karriären från kommunpolitik i på bottenplanet, på väg mot toppen, dvs riksdagen. Det rör sig om c:a tusen tjänster/anställda förtroendemän per år. Utan dessa många positioner skulle partierna på basnivån få svårt att locka till sig politiska klättrare. Att flertalet av de politiska tjänsterna på regionnivå är onödiga säger sig själv. Sverige har nämligen 21 regioner – för en befolkning av storlondons storlek – dvs klättrare som i princip utför liknande arbetsuppgifter (men tyvärr med högst olika gott resultat). Det säger sig själv att detta system är synnerligen ineffektivt. Men effektivitet är inte av vikt för den politiska klassen. Det gäller ju politikernas egen försörjning.
Ungdomar som studerar svensk historia undrar ofta hur det kan komma sig att en adlig elit förr kunde styra landet, utan närmare personliga egenskaper för detta. Man inser alltså inte att något liknande sker än idag inom den svenska politiken. Tydligast är det inom regionerna, som fungerar dels som språngbräda till riksdagen, dels som parkeringsplats av trötta klättrare som inte kan komma högre upp med sina magra politiska meriter.
Värst är ändå förstås situationen på toppen, dvs i riksdagen. Där kan man verkligen tala om feta katter som slutat jaga möss (enligt kloka ord från ordförande Deng Xiaoping). Riksdagens ledamöters funktion är i huvudsak att inte göra annat än det partiernas ledningar redan bestämt. Den kritisk och frustrerad M-ledamot Ann-Marie Pålsson kallade uppgiften ”knapptryckare”. De fungerar alltså som en dekoration på den krokan som det svenska politiska systemet kan liknas vid. De gör i grunden inget annat än att representera ett politiskt system som kallas demokratiskt. Att pensioneras som marzipanfigur på den svenska tårtan är många feta katters dröm och slutpunkt. Man glömmer att folket ofta ser på dem med förakt – med alla rätt i allmänhet.
Den svenska historien visar med andra ord hur gamla eliter ersatts av nya. Måste det vara så? Jag tror inte det, men tvekar år 2023.
Torsten Sandström
