Politik kostar. Oavsett om det rör sig om skattebidrag eller utgifter för statlig eller kommunalförvaltning. Allt offentlig betyder utgifter via skatter, som enskilda måste betala. Även år av satsningar inom kulturen har förstås skapat ett högt kostnadsläge inom denna sfär av politiken. Särskilt som det nästan aldrig är tillåtet att spara, särskilt inte inom kulturen, där lagda kort ligger oavsett om de idag har den nytta som de initialt haft i dåtidens samhälle. Jag tänker exv på bibliotek som förr fyllde en angelägen uppgift att sprida litteratur till mindre bemedlade. Idag har nästan alla råd att köpa den bok man önskar – ytterst genom att spara på bilresor, cigaretter, öl 6 vin osv. Vissa andra kulturyttringar kan varje person med dator eller mobil ta del av över internet. Krav på kultursatsningar för ett fattigt folk är inte längre helt seriösa.
Det svenska skattetrycket ligger idag på sjätteplats från toppen räknat inom Europa. En stor byråkrati och vidlyftiga bidrag kostar enorma summor. Det gör förstås även satsningar på vård och skola. Det är därför klart att den offentliga kulturen kommer i kläm. Den ses, naturligt nog, idag som en service som kan finaniseras privat. Så skedde i stor utsträckning förr, gratis pengar från mecenater, detta innan skatterna sköt i höjden och många välbeställda backade ut från rollen som kulturens finansiärer.
Enligt min mening kan därför skatteavdrag för kulturella insatser vara en väg att gå (idag får bara 25% dras av upp till 3.000 kronor). Men i grunden måste det offentliga spara och inrikta sig på kulturens kärna. Idag är sparandet tabu, varje ingrepp i kulturen kritiseras av människor som typiskt nog i allmänhet jobbar där. Idag måste budskapet vara satsningar som är absolut nödvändiga. Det går inte längre att skria om att alla blommor måste blomma. Min bild av offentligt stöd till bildkonsten är just att mycket nuförtiden finns att undvara. Detta gäller även min käpphäst avseende ALMA-priset till alla världens barnboksförfattare. Det är rent slöseri att skänka 5 miljoner per år. Sedan 2003 har alltså 100 miljoner utbetalats till författare från världens alla hörn. Så agerar kanske en störtrik saudisk oljenation, men även Sverige, där det är du och jag som tvingas betala skrytprojektet!
Klart är att några stora muséer måste få stöd så att samlingarna kan visas och underhållas. Däremot kan en storskalig museiadministration med karaktär av forskning enkelt slopas. I stället för att spara här har Nationalmuseum skurit ned öppettiderna! Det är nämligen kulturgubbars och tanters tummelplats som räddas. Alltså de personer som i eget intresse hävdar att offentlig kultur ska ha frikort. Det finns ju redan ett överflöd av universitet och inte minst högskolor som kan sköta eventuella studier. Så renodla visnings- och undehållsfunktion på landets offentliga muséer! Bort med onödiga chefer och sk forskare.
Snacket om att kultursatsningar är ett nationellt adelsmärke emanerar normalt just från denna gubb- och tantgrupp, som vill få en egen försörjning i lugn och ro bakom kulturlivets kulisser. Därför menar jag att M-partiet i Norrköping agerar rätt då man ifrågasätter kostsamma och improduktiva satsningar på kultur i ett pressat budgetläge. Jag pläderar absolut inte för att kulturen ska strykas ur offentliga budgetar. Men vad man ska satsa på måste upp på bordet. Diskutera öppet för och mot och kompromissa för sjutton bövlar. Och då räcker det inte med vänsterns ständiga dogmer om nyttan av all offentlig kultur. Ett nytt samhälle med höga skatter måste hushålla med sina utgifter.
Då hamnar kulturen av naturliga skäl långt ned på listan, trots alla rop från vänsterns kulturelit om det storslagna med deras egen verksamhet. Deras funktion är just att sprida budskapet om kulturens storhet och samhällsbetydelse. Därav begreppet ”finkultur”, som är en respirator för dessa märkvärdigheter in spe, som få medborgare bryr sig om. Låt i stället storföretagen ta större plats och vara med vid bestämmandet av kulturens ansikte (dvs verksamhet som de önskar finansiera). Genom kompromisser i stället för den fina elitens tolkningsföreträde – och experimenterade med skattepengar – kan svensk kultur ta ett steg framåt mot den vi alltmer möter i England och framför allt USA (i Frankrike huserar däremot sedan länge finkulturens legosoldater- och det kostar miljarder). För en turistnation som Frankrike kan det kanske funka, men Sverige är en perifer plats på många vis.
Nu gäller det nämligen att sätta P för vänsterns tolkningsföreträde över kulturens arena. Det syns tyvärr i galna projekt i stil med ALMA, som trängt undan rader av mer vettiga kulturinsatser för flera hundra svenska kulturarbetare. Det visar på kulturfolkets ideologi: släng iväg pengar och snacka om kulturens storhet. Många bibliotek gallrar och ger bort olästa böcker, typsikt nog av de goda författare som jag gillar och därmed kan tillskansa mig gratis…Det är faktiskt ett tecken på dålig svensk politik.
Torsten Sandström
