Läsarna av min blogg vet att jag inte är emot en europeisk handelsorganisation i stil med forna EEC. Här fanns en god grund för välstånd och demokratisk utveckling.
Men tysta mönster – eller ”naturlagar” – inom politikens och ekonomins världar talar för att liten vill bli stor. För bolag är detta ofta något riktigt bra. Men inom politiska samhällsorganisationer kan tendensen att växa bli allvarlig. Ytterst leder den till krig. Vanligtvis till lägre effektivitet och skandaler.
Inom ett politisk system – ifall aktörerna är medvetna om bristerna – ställs de inför ett val. Antingen att rätta till eller att dölja problemen. Tyvärr har den senare linjen alltoftare valts. Nu särskilt av politiker som handhar EU. Alla som har öppna ögon ser hur ineffektiviteten, pengaslöseriet och problemen hopar sig inom unionen. Samtidigt som federalismen tilltar – svenska angelägenheter bestäms i Bryssel – så rullar EU på med punka på vagnens alla däck. Den kallas därför ”New generation EU”.
Under slarvbygget har en rad nya stater tagits in i unionen. Flera av dessa har stora demokratiska problem, men ska likväl delta i EU-beslut samt födas av unionens betalande medlemmar, där Sverige är en av de främsta räknat per medborgare. Splittringen skriar alltså. Men den sopas under mattan genom nya initiativ och ökad byråkrati.
En motor i denna fanatiska tillväxt av nya federala riskprojekt är den organisation kallas EU-parlamentet. Det är inget parlament i vanlig mening, det fungerar inte som högsta beslutsfattare eller ensam lagstiftare. Nej, det är just en lekstuga för tillväxt av övernationella kontroll från EU.s sida. Meningen är endast att ge EU en form av legitimitet genom allmänna val. Detta i praktiken onödiga parlament befolkas därför av nationella politiker av andrasorteringens slag. Omkring dem svärmar tusentals lobbyister, som via lock och pock vill få ledamöterna att driva lika många ärenden som kan ge pengar åt korrupta beställare. Alla vet är lobbyisterna har bra betalt för att ge skänker till parlamentärerna samt att åtskilliga av de senare plockar flickorna fulla (trots att de redan har feta arvoden från EU). Rolex-klockor har blivit ett tecken på kort och otrogen tjänst. Vidare minns vi hur Qatar lyckats muta höga parlamentsmedlemmar med jättebelopp inför Fotbolls VM. Och sedan länge pratas det om att Marocko försökt muta sig fri från parlamentskritik rörande ockupationen av Västsahara. Nu ryktas det om att grannen – terrorstaten Mauretanien – via mutor skaffat sig ett jättelikt fiskeavtal med EU. Allt talar för att det jag berättar enbart är toppen av ett isberg, dvs ett väl känt politiskt problem.
Men inget rejält tyder på att EU vill ändra sin politiska inriktning. Inget tyder heller på att den svenska politiska klassen – som känner till problemet – avser att sträva efter reformer. I stället hörs ord om ett ännu större och starkare EU. En byggnad som uppförts på bräcklig grund kan, som alla vet, inte ges nya våningar som håller i längden! Det krävs reformer i grunden som innebär ett nytt och bantat EU, som även kan locka med sig Storbritannien. För detta krävs att den nuvarande superfederala EU-politiken stoppas och att det sk parlamentet skrotas. Sedan gäller det att satsa på den gamla kärnan, dvs en gemensam affärsutveckling, utan egentliga federala ambitioner. Det gäller alltså att låt Sverige sköta sina skogar och älvar som vi vill. Samt att inte ta upp stora EU-lån för att skänka pengar till stater son inte själva vill klara sig ekonomi.
I nästa års EU-val kommer jag att rösta på det parti som för en politik närmast mina drömmar om ett annorlunda EU. Tyvärr ser det ut att bli SD, som jag är skeptisk till.
Torsten Sandström
