Feministernas framfart bevisar att de inte strävar efter jämlikhet, utan efter ett slags svenskt matriarkat. OK, att det är lång väg dit. Men på olika samhällsarenor för de idogt fram sin enögda syn. Ett typexempel är de eviga kraven på kvotering till svenska börsbolags styrelser. Trots att andelen kvinnliga chefer inom privat sektor blott är 30% – och deras deltagande i företagens ledningsgrupper är 27 % – så vill de sitta i bolagen styrelser utan att ens ha hunnit få erfarenhet från arbete på VD-nivån. Liknande krav hörs från akademiskt utbildade kvinnor som själva vill ta genvägen till bolagens finrum.
Jag skriver detta med anledning av en text i SvD av Ann Heberlein om den nya filmen om ”atombombens fader”, dvs Robert Oppenheimer. Heberlein frågar i rubriken: ”Var är kvinnorna i Oppenheimers värld?”. Alla livets och historiens problem måste tydligen speglas mot det kvinnliga könet. Några feminina gestalter – eller hbtq-varianter – borde alltså enligt Heberlein ha kvoterats in för att filmen skulle falla henne i smaken. Det är verkligen inbilskt.
Ojämlikhetens tema skiner raskt igenom. Således talar dagligen feminister med berömmande ord om kvinnliga nätverk. Ett otal organisationer är enbart öppna för kvinnor. Partierna har egna kvinnoförbund. När det gäller det egna könet finns det ingen hejd på viljan att stänga män ute, vilket de har all rätt till. Men om killar skulle våga bygga nätverk och rörelser enbart för sig själva då hytter feministerna med näven. Det är snart brottsligt, gissar jag…
För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att vilja kallas feminist (risken är för övrigt minimal). Jämlikhetens ideal räcker. Och på flera samhällsområden är kvinnligt deltagande en oprövad resurs. Men det gäller då att visa framfötterna. Det går givetvis att vinna framgång. Det ”glastak” som enbart inpiskade feminister ser existerar nämligen inte. Taket finns bara i deras egna hjärnor, som är proppade fulla med strukturtänk. Statistik – exv i stil med min inledning – tolkas som diskriminering från patriarkatets sida. Den som bryter diskriminering krossar taket.
Det mest tragiska med feminismen är oviljan att se skillnader mellan de två könen (många feminister erkänner inte ens att biologiska kön finns, utan anser att de bara är etiketter som personer väljer). Men enligt min mening ger biologin och kunskapen om människans gener tydliga besked. Män vill normalt fatta beslut och ta strid om dem. Kvinnor har möda med att föda barn och få dem, familjen och andra att hålla sams. På gott eller ont ser normalpositionerna sådana ut på grund människans DNA-system. Men alla har förstås frihet själv välja roll i samhället, låt vara att pengar, utbildning, vana och mod ofta blir hinder. Och åskilliga gör val som avviker från den vanliga könskodningen. Inom den svenska juristutbildning är mer än 50% kvinnor idag! Det är givetvis jättebra förutsatt att det skapar lycka för personen ifråga.
Men feministernas skräckbudskap skapar sannerligen inte lycka. Att män blir förbannade är själva meningen. Men även kvinnor som är nöjda med sitt icke politiskt korrekta liv förminskas till svikare och mindre värda. Så fungerar vänsterns ideologi, som bygger på binära budskap: klass mot klass, kvinna mot man, klimatvärnare mot förnekare osv. De nutida politiskt korrekta tänkesätten följer ständigt detta mönster. Det är allvarligt. Men sant.
Torsten Sandström
