När räntorna nu stiger finns det anledning att tänka på en skattereform som borde ha skett under den långa lågränteperioden. Då borde ränteavdragen på 30% för bostadslån vid beskattningen ha reducerats så att de då låga räntorna inte blivit så förmånliga att människor – som skett – skuldsatte sig högt utan tanke på framtida räntenivåer.
Förmodligen hade Sveriges ekonomi då sett bättre ut idag. Lägre inflation och bättre framtidsutsikter för bostadssektorn. Kanske även en mer prisvärd krona, som hotas av risken för en svensk fastighetskris. Men politiker är fega, dåligt pålästa och kortsiktiga. Det gäller främst att vinna röster några år framöver. Om ränteavdragen sänkts med 15 % hade det funnits möjligheter till lägre beskattning på arbete, något som många hårt arbetande väljare (men knappast bidragstagarna) efterfrågar, inte minst just ägare av villor och bostadsrätter. Men förstenade politiker saknar som sagt en klok kompass.
Det man missat visar att den politiska klassen – över partigränserna – har haft gemensamma intressen i att inte rubba väljarnas invanda cirklar. Man har tyckt att det då är bättre att inte göra något så att den politiska klassen består intakt. Det tydligaste exemplet på år av passivitet är den svenska vårdapparaten med hundratals onödiga politiker som försörjs av svenska landsting, dvs regioner som inte klarar av vård i tid utan mest ropar på bidrag från staten (så låt därför staten ta över!). Tyvärr är detta demokratins inbyggda problem. Skatter, bidrag och skatteförmåner blir hart när omöjliga att rubba av politiker som vill väljas om. Kloka demokrater bör veta detta och försöka finna lösningar som är bra för nationen. Alltså fungerar den politiska klassen som Proppen Orvar.
Sveriges många etablerade strukturproblem har tyvärr sina rötter i ett grundmurat oförnuft hos den politiska eliten. Det är därför jag pekar ut klassens medlemmar som ett trist, oklokt och egoistiskt toppskikt. Det är av samma skäl som nationens statsanställda statsvetare öht inte talar om en ”politisk klass”. Man vill nämligen inte stöta sig med dem som föder nationens forskare i politisk vetenskap (som är den korrekta termen på deras forskningsområde). Här bär således forskarna i sk statsvetenskap ett tungt ansvar. De agerar som barn på dagis i väntan på fruktstunden.
Torsten Sandström
