Sverige utsätts just nu för en kampanj från muslimska länder. Dvs från nationer som med religiös fanatism motsätter sig kritik av islam. Rörelsen går ut på att Koranen inte får kränkas – den är en helig skrift påstås det.
Sveriges grundlag, som bygger på öppenhet och rätt till det fria ordet och protester, inom ordningslagens ramar, utesluter som bekant varken bränning av bibeln eller koranen. Jag tycker egentligen detta är bra. Men allmän sammankomst på offentlig plats kräver normalt tillstånd av polisen. Märk att tillstånd idag kan vägras om ett förbud är ”nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den”. Vidare kan en sammankomst förbjudas inom vissa områden ”om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller för att förebygga eller bekämpa epizooti enligt epizootilagen”, (15§). Här ges regeringen samt på bemyndigande Länsstyrelse rätt att inskrida med förbud.
Den svenska ambitionen måste anses som god samtidigt som vi kan se att den delvis är begränsad. Men öppenheten riskerar att spela politiska vettvillingar i händerna. Alltså människor som gärna vill ställa sig själva i centrum och på teatraliskt vis önskar bränna Koraner på platser som maximalt irriterar radikalt troende muslimer. På så vis blir faktiskt vår tillåtande ordningslagstiftning ett verktyg för personer som inte vill (eller förmår) ge sig in i en verbal debatt mot islam, utan endast önskar åstadkomma uppmärksamhet genom en så simpel handling som att bränna eller förinta ett eller flera exemplar av en för andra helig religiös skrift. En sådan protest saknar enligt min mening faktiskt opinionsvärde i och med att det är tillåtet att i ord förkasta Koranens innehåll och till och med kalla den djävulens verk.
Dessa simpla vettvillingar vill som sagt endast dra åt sig mediernas intresse genom den simpla handlingen att tända eld på en bok de inte gillar. De förmår inte verbalisera sin protest och vill bara åstadkomma sensation och bråk med islamister.
Det är uppenbart att den svenska staten på så vis hamnat i kläm mellan åsikts- och demonstrationsfriheten å ena sidan och å den andra intresset av att slippa in- och utländska protester. Enligt min åsikt bör ordningslagen även ta hänsyn till risken för protester av senare slag. Det är uppenbart att de kan få för Sverige – eller svenska medborgare – negativa verkningar av politiskt, militärt och ekonomiskt slag från nationer som styrs av islamska fanatiker. På sikt är detta självfallet synnerligt skadligt för vår nation, vårt folk och våra företag.
Därför anser jag att riksdagen måste införa rättsliga lösningar – i ordningslagen – som kan stoppa de meningslösa demonstrationer som ett fåtal korttänkta och egotrippade upprorsmakare vill genomföra. Det ovan citerade undantaget i 15§ bör således utvidgas till att även omfatta destruktiva religiösa protestaktioner – en förändring som knappast är kontroversiell i vårt land. Däremot ska givetvis pro- eller antireligiösa opinionsmöten via tal vid sammankomst vara tillåtna, men liksom idag inte nödvändigtvis kunna hållas på sådan offentlig plats som är känsligt belägen så att upplopp och protester riskerar ske från människor som inte förstår nyttan av den svenska åsiktsfriheten .
Det är knappast en mänsklig rättighet att elda böcker – oavsett deras innehåll – på allmän plats och allra minst framför religiösa motståndares tempel eller på områden där upplopp kan riskeras. Bokbål är för flertalet svenskar något högst motbjudande, helt i klass med ordningslagens förbud mot offentliga tillställningar som är pornografiska, 14§. Därför bör ordningslagstiftningen snarast ändras så att brännande eller förstörelse av religiösa skrifter och liknande symboler – oavsett innehåll -förbjuds som protestaktion på allmän plats.
För den vanliga svensken betyder som antytts religionen mycket lite. Trosfrågor spelar i vårt land en högst underordnad roll. Spektakel som melodifestivalen och Fotbolls VM tycks för många mer viktiga. Tyvärr gäller inte samma sak de många invandrare – räknat i något mindre än en miljon – som flyttat till Sverige under de senaste tjugo åren. Det är inte så att jag menar att denna minoritet ska diktera svensk ordningslagstiftning. Min argumentering vill främst slå undan benen på människor som vill skada Sverige. En bränning av Koranen har som bekant förvandlats till en meningslös – men för vår nation ändå farlig -protestaktion i och med att den riskerar Sveriges och svenskars säkerhet och ekonomi. Fanatisk islamism är givetvis ett problem. Men ett större nationellt elände har idag faktiskt blivit de korttänkta och oartikulerade proteser som idag tillåts trots att de enbart går ut på att reta motståndaren till våldsdåd. Detta genom att elda en för denne helig bok. Dessa protester är knappast skyddsvärda, särskilt inte som de tycks går att avvärja genom ett rättsligt förbud i träffsäker form.
Alltså bör en Lex Paludan stiftas så att trögtänkta och elakartade bråkmakare kan förhindras att orsaka det svenska samhället onödiga skador.
Torsten Sandström
