Så lyder rubriken i The Economist (8 juli). Det är en dom över 8 år av socialdemokratisk lättja. Politiker och Riksbank har misskött nationen, något som syns i hög inflation, skuldkris samt en tillväxt som nära nog saknas. Dessutom ett stort gap vad gäller sysselsättning mellan infödda och invandrare. En god del av nationens arbetskraft betalas för att inte göra någonting. Att våldsbrottsligheten delvis är en följd skriver tyvärr The Economist inget om.
Trots de dystra resultaten pekar The Economist på feststämning på Stockholms barer och krogar. Svenska medier undviker att tala om den dystra sanningen och framför allt om den gamla regeringens ansvar för ett uselt jobb. Den avgående Riksbankschefen, Stefan Ingves, har inte hånats för passivitet vad gäller höjning av räntan samt för hyperaktivitet avseende uppköp av stora obligationslån från risktagande företag under lågränteperioden (inte minst inom fastighetssektorn). I stället har Ingves avtackats som en hjälte.
Så är situationen i ett Sverige som politiker och medier gärna beskriver som den moraliska stormakten. Det vi ser är en följd av decennier av verklighetsförfalskning, något som varit S-partiets favoritverktyg för att befästa en alltför lång vanskötsel av nationen. I stället för att tala om nationens verkliga strukturproblem – samt göra något åt dem – propageras stenhårt för diffusa problem samt krav på ”hållbarhet”. Bostadssektor, en vårdapparat i 21 politiska regioners händer samt en skola i förfall är det vi ser efter stormaktens framfart.
I själva verket är den svenska nationen politiskt ohållbar. Förklaringen är för mycket framför allt av vänsterpolitik och för lite sunt förnuft.
Torsten Sandström
