I årtionden har vi hört offentliga tjänsteman undvika svara på frågor rörande enskilda fall med svepande hänvisning till att sekretess råder. Den svenska sekretesslagstiftningen har utvecklats till en matta av bly som brukas för undvika insyn och för att skydda tjänstemäns tveksamma beslut. Inte ens då den berörde enskilde befriat det offentliga från tystnad så händer det ofta att juridiskt okunniga myndighetspersoner envisas med att lägga locket på. Den officiella förklaringen är skydda den enskildes integritet i datasamhället.
En nära vän till mig som varit verksam inom särskolan klagade ofta över hur en sekretesstämpel många gånger hindrade goda beslut för enskilda elever. Ett möte mellan läkare, lärare, psykologer mfl slutade nämligen inte sällan tvärt efter att någon av de närvarande påstod att de inte kunde berätta en viss sak på grund av tystnadsplikt. Inte ens om en närvarande förälder gav sitt tillstånd och befriade från sekretess! En svensk panisk rädsla för att tala öppet!
I grunden kan sekretess förstås vara något gott. En laglydig medborgare ska inte tvingas till insyn i sina privata relationer. Och en persons intima förhållande rörande samliv, ohälsa, privata åsikter mm ska i normalfallet hållas fria från samhällets insyn (om inte den berördes position absolut kräver insyn). Men den som vänder sig till samhället för att begära bidrag eller assistans måste däremot enligt min mening räkna med ett svagare skydd för sina personliga relationer – alternativet är ju annars att avstå från samhällets hjälp i den aktuella frågan.
I åratal har socialliberaler drivit fram lagstiftnig om sekretess i absurdum. Alltså främst politiker i stil med Bengt Westerberg och hans socialliberala flummare. Myndigheter har vägrats rätt att samverka och samköra olika uppgifter i deras skilda dataregister. Liksom vid sökande av bidrag måste vid brottslighet – eller skälig misstanke om kriminalitet – rimligt relevanta uppgifter släppas fria myndigheterna emellan (med reservation för obefogad spridning som kan vara skadlig för den enskilde och förvisso åsamka felande tjänsteman ansvar).
Den nya regeringen inleder nu en viktig process om reformer i den riktning jag nu vagt talar om. Det är bra. Den intressanta frågan är varför tidigare svenska regeringar så länge har varit passiva? Mitt svar är att det rör sig om S-partiets sedvanliga omyndigförklaring av medborgarna (staten måste skydda dem genom stenhård sekretess). På så vis har man spätt på bidragsmissbruk och den skenande kriminalitet vi nu ser. Efter åtta års misskötsel av landet via sosseregeringar är det nu hög tid att ställa dem mot väggen!
Tyvärr delas deras ansvar med en svensk press – och andra medier – som alltför länge traskat på i socialliberalismens väg av ohejdat sekretesstänk.
Torsten Sandström
