Frankrike har många problem med djupa historiska rötter. Ett som nationen just nu brottas är kriminalitet och våldsamma protester. I fokus står en mångårig och omfattande invandring av människor som Frankrike saknat möjlighet att integrera. Nu har ett uppenbart olagligt pistolskott som dödat en ung brottsling med algeriskt ursprung startat en serie av omfattande upplopp och skadegörelse. Polismannen som skjutit är anhållen och kommer att åtalas. Trots en hätsk och upprorisk miljö i franska storstäder var skottet ett allvarligt övergrepp.
Men än värre är den franska pöbelns ohämmade angrepp på samhället. Frustration är en sak, den går att förstå och måste motverkas på rimligt vis, men våldsamma upplopp och brännande av andras egendom är något synnerligen allvarligt. Att en nation som tagit mot invandrare – alltså öppnat sin famn – ska utsättas för organiserat våld och skadegörelse går inte att försvara. Inte ens genom hänvisning till gammal kolonialism. Att kravallerna leder till ytterligare distans mellan grupper av den franska befolkningen blir grogrunden för ett eskalerat våld. Utan att våga kritisera huliganerna yrar svenska journalister om rasism inom den franska poliskåren.
Det våld vi ser i svenska förorter har också sina rötter i invandring som blivit alltför omfattande för ett ordnat mottagande. Liksom sina franska motsvarigheter bär svenska politiker genom sin passivitet ansvar för det dödliga våldet. I Frankrike vågar dock president Macron tala till de unga kriminellas föräldrar och peka på deras ansvar att ta hand om sina barn. Det är helt rätt. Men varför hör man aldrig svenska politiker höja rösten och säga det som är så naturligt i en rättsstat?
Förklaring är enkel och illavarslande. Decennier av vänsterpolitik och generationer av politiker, journalister, forskare och andra medlemmar av eliten har hukat inför vådan av en storskalig invandring. I stället har de anklagat det egna samhället för att det inte på ett korrekt vis tagit han de om de unga. Man menar menar att det är det det svenska samhället som ska bära hundhuvudet och inte enskilda individer, dvs föräldrar, ungdomar, politiker mfl som står bakom en stegrad invandring med påföljande naturliga vådor.
Till samma problembild hör vänsterns ideal för uppfostran och pedagogik. Fri uppfostran är målet. Krav och tillrättavisningar är något auktoritärt. I skolan ska inte lärarna undervisa från katedern – eleverna ska behandlas som lagkamrater och själva ta hand om inlärningen. Reprimander är något synnerligen fult. Lärarna ska i stället ta ett steg tillbaka och – i lågaffektiv anda – vägra att skälla ut den elev som beter sig allvarligt stökig. Rädslan för tydliga reaktioner är så stor att ordningsstöraren framstår som vinnare och får en bekräftelse på samhällets undfallenhet och svaghet. Jag hör talas om brottslingar som lämnar domstolen med ett flin åt domare och målsägande, för att raskt begå nya våldshandlingar.
Jag menar att Sverige måste sansa sig. Politiker och medier måste bära sitt samhällsansvar. Detta innebär självklart inte att man närmast konsekvent ska ta ordningsstörarens sida samt sträva efter att släta ut kraven på de individer som avviker från gällande regler. Att försöka förstå en regelbrytares situation är en sak, men det är ständigt nödvändigt att peka ut den enskildes eget ansvar visavi samhället. Och det ska ske tydligt och utan hukande attityder, i stil med dem som predikas av nutidens charlataner med examina i psykologi och pedagogik.
Svenska politiker och medier – tillsammans med den övriga eliten – bär till stor del ansvaret för att nationen utvecklas i fel riktning. Det rör sig i grunden om deras felaktiga val av samhällsideologi, där krav på fasthet och ansvar har stämplats som något auktoritärt. Och där flummiga visioner om frihet uppmuntrar avvikare att strunta i gällande regler för att i stället peka ut samhället som boven i dramat.
Vi ser det i såväl Frankrike som Sverige. Men presiden Macron vågar ändå – tyvärr utan att nämna invandringens problem – sätta ned foten och peka ut dem som bär huvudansvaret.
Torsten Sandström
