Jag förstår att bidrag från samhället är ett strategiskt verktyg i välfärdssamhället, förutsatt att metoden används pricksäkert och enbart i nödfall. Den viktiga huvudregeln måste självklart vara att varje medborgare måste sträva efter egen försörjning. Den principen ska man inte sticka under stol med.
Men i Sverige tycks undantag och huvudregel ha bytt plats. Idag slussas varje dag tusentals av bidrag ut till svenska folket. Det har gått så långt att alla oavsett inkomst ges rätt till bidrag för sina barn. Här är motiveringen till barnbidrag talande. Meningen är att skapa tilltro till samhället och viljan att betala skatt. Ett storskalig och oändligt tillåtande bidragssystem – utan effektiv kontroll – skall på så vis legitimeras. Så vill vänstern och vänsterliberaler ha det.
I Svammeldalens Visby vill sossarna i dagarna gå än längre och införa en slags bidragsgaranti som hindrar att inflationen urholkar penningbetalning från samhället. Detta är S-partiets svar till den nya regeringens kloka reformkrav om ett bidragstak, som ska stoppa att bidrag på bidrag staplas på varandra. Detta är idag ett påtagligt problem, mottagaren vill inte själv försöka försörja sig på ett lagligt vis även om han eller hon är arbetsför.
Det tråkiga är att alltför många svenskar vant sig vid sossarnas bidragsfälla. Varför jobba med trista och tunga arbeten om du har en möjlighet att vara ledig och leva på bidrag. Det är inte så att jag vill tillbaka till forna tiders skambeläggning av bidragstagare. Det var bondesamhällets syn på saken. Men ändå ligger det idag mycket i – faktiskt mer än då det begav sig – att framhålla det forna Högerpartiets kritiska slagord från 1950-talet mot framväxten av en ”bidragstagaranda”. Meningen var att varje samhälle måste hålla en tydlig rågång kring kravet på självförsörjning. Det är inte barnbidrag till alla som ska vara kittet för en tsunami av dåligt kontrollerat utdelande av gåvor. Skänker som ska finansieras av andra, dvs de som betalar hög skatt.
Det bästa skyddet mot fusk och slöseri är den rågång jag talar om. Om du kan jobba och det finns arbete så ska du ta rejäla tag och inte bara stiga åt sidan och vegetera på bidrag från andra. Jag menar därför att dagens a-kasseersättning är en farlig lösning, ty den främjar andan att i onödan leva på bidrag. Så här ser det ut idag för medlem i a-kassa:
Om du har varit medlem i 12 månader eller mer kan du få ersättning baserad på din tidigare inkomst och arbetade tid. Då ersätter a-kassan som mest 80 procent av din genomsnittliga inkomst under de första 200 dagarna av ersättningsperioden. Efter det är ersättningen 70 procent av inkomsten.
Idag finns rader av sk arbetslösa och massor av lediga jobb, som nästan alla kan utföra. I stället borde systemet med a-kassa formas som en trappa. Först en kort tid med 80%, sedan en längre tid med 50% och slutligen några månader med 30%. Därefter gäller kommunalt stöd. Staten betalar normalt redan för bostad.
Läsaren tycker kanske att jag är ogin där jag sitter i min välfärd. Så kan det förefalla. Men jag säger som president Kennedy på sin tid: Fråga inte vad USA kan gör för dig, utan vad du kan göra för USA. Gäller inte samma uppmaning i Sverige? Ska sossarna och vänstern tillåtas att gripa den politiska makten genom att ständigt lova bidrag och garantier? Mediernas ansvar är att kritisera bristen på tydlig rågång mellan mellan självförsörjning och bidragsliv. Ett starkt samhälle skapas inte genom bidragslöften från ovan utan via kämpade människor som gläds över att själva försörja sig.
Torsten Sandström
