Demokratin ska normalt ha starka institutioner. En tydliga separation mellan olika statsorgan och deras medlemmar. Och en stat som vilar på lagstiftning och respekt för rätten som sådan. Samt inte minst fria val från ett folk som åtnjuter fri- och rättigheter. Och företagen agerar själva på marknader – med avsevärd frihet – och styrs normalt endast styrs via lagarna och inte via dekret från staten. Förvisso kan ett sådant samhälle skälva och i värsta fall gå under. Men det starka kittet mellan statskroppens olika delar och medborgarna fungerar ofta som ett stadigt murbruk. Det faller inte samman i en handvändning.
Jag skriver detta med anledning av det som i dagarna händer i Ryssland. Där saknas som bekant maktdelning ty en temporär härskare – Putin – bestämmer det mesta. Och han formar själv maktens organ som ovanifrån fylls med hans egna anhängare – låt vara att val kan hållas som ett yttre sken. I stället för fredlig kitt brukas våldsmakt, dvs domare som följer de regler som centralmakten bestämt utan ett uns av verklig folklig medverkan i ordets rätta bemärkelse. Domare som ytterst lyder diktatorn.
I Ryssland kan ena dagen Putin ses som en maktfullkomlig härskare med stora arméer. Hans vänner – oligarkerna – fungerar som flydda tiders adel, som genom pengar och vapen ska försvara och försörja sin furste. Men vips, andra dagen förlorar de sin makt. På samma vis kan ibland en oligark som vunnit storhet i furstens närhet genom sammansvärjning och vapen störta sin ledare och erövra makten över det samhälle som saknar balanserande maktcentra. En centraliserad makt kan på så vis snabbt förskjutas till en ny elit som öskar driva sina egna intressen oberoende av folket. Med god planering kan fursten på några dagar avpolletteras och ett nytt toppstyre etableras.
Mycket talar för att det jag nu skriver om stegvis håller på att ske i Ryssland. Kanske faller inte Putin omedelbart. Men hans makt hänger i en skör tråd. Förvisso har han vapen och oligarker. Men det folkliga stödet som en demokrati kan vinna saknas. Oligarker eller slavar kan göra uppror. Så går det till i Ryssland som aldrig varit en demokrati. Märk att en förödmjukad och skadad Putin riskerar att agera som en sårad tiger med allvarliga konsekvenser för världen.
Mot denna bakgrund är förstås svensk demokrati något mycket gott. Men den kan byggas djupare. Den politiska klassens makt bör minskas och åtskilliga beslut flyttas närmare medborgarna. Också lagstiftningen kan byggas säkrare och tryggare. Vidare förskräcker utvecklingen mot byråkratvälde – i samverkan med den politiska eliten. Under flummiga slagord som ”hållbarhet” drivs en hukande befolkning bakåt…Det öppna samtalet är i mångt och mycket ett sken. Var det så här vi ville ha det?
Torsten Sandström
