Att journalisterna Elsa Kugelberg och Lisa Magnusson ägnar sig åt navelskådning i DN är nog ingen nyhet. Just nu sysslar de båda med en mysko kulturdebatt som jag inte riktigt vet vad den handlar om. Det verkar att röra sig om frågan ifall dagens arkitektur ska vara progressiv eller konservativ. Men jag vet faktiskt inte vad de snackar om. Ty deras språk är som ristade i runor. Det saknar pregnans och på så vis betydelse.
Som åldrig jurist är jag kanske förstörd av ett språk som strävar efter tydlighet (men utan att alltid lyckas). Det är ett gammeldags sätt att skriva. Men jag är också van vid att tolka ungas språk i många tusen tentamenssvar jag ställts inför. Men varken Kugelbergs eller Magnusson samtal är möjligt att tolka. Det saknas relevanta ord och vettiga definitioner av de begrepp som de två snabbt huggit in i sina nutida runor i en tid då möjlighet till klarhet och utrymme faktiskt existerar.
Deras ordväxling tycks utmynna i vem som är konservativ. Och vem som inte är det, utan måste ses som en bättre tänkare eller människa. Ty de verkar – föga förvånande – ense om att konservatism är fel och något luddigt som Kugelberg säger. Det blir hög komik. Ty om något är luddigt – i ordets vanliga bemärkelse – så är det de texter som de två försöker åstadkomma. Det blir ett fikonspråk, som vill hålla andra utanför. Och det är lika bra det. Ty det går inte att förstås vad de egentligen snackar om.
Jag är rädd för att båda inte själva vet det. Genom sin antagonism mot konservatism (som de typiskt nog inte definierar) så gör det vänsterliberalismen en stor otjänst. Och det tycker jag förstås om. Ty de tankar man möjligen anar från deras pennor är hela havet stormar. De tror sig bygga något stort som i själva verket är rena smörjan.
Tyvärr är detta något som – på ett generellt plan – kännetecknar det nya journalistiska språket. Liksom 1960-talets vänster tror man sig veta allt. Men dåtidens radikala tankevärld visade sig vara flum och inget annat. Och detsamma läser vi nu i DN via de två journalister som uppenbarligen betraktar sig själva som stora tänkare.
Konservatismen hade en del att berätta på 1960-talet. Och även nu, femtio år efteråt, står den sig väl jämfört med det flum som Kugelberg och Magnusson åstadkommer. Om det senare gäller arkitekturens utveckling vet jag inte. Men det är kanske så, delvis beroende på marknadens utveckling mot stordrift och lönsamhet.
Torsten Sandström
