Sydsvenskan tillhör inte de vassaste mediala knivarna i den svenska pressens låda. Olle Lönneus är bara en kugge i de politiserande nyhetsrapportörernas krets. Alltså hörs ord från en vänstern.
Sydsvenskans Heidi Avellan uppfattar jag däremot som vänsterliberal. Men likafullt som en kraftigt politiserande aktör i en miljö som enligt Sydsvenskas egen beteckning ska vara oberoende. Så här skriver hon rubriken till en kommentar rörande Silvio Berlusconis död idag.
Populismen är nu fattigare.
Hon har bara delvis rätt. Jag saknar inte alls högerpopulisten Berlusconi. Han har bidragit till en eländig italiensk politik. Till en nation på nedgång. Nota bene har han tjänat stora pengar själv. En eländig högerpopulistisk kulturell attityd bidrar tyvärr till mina negativa slutord om mannen ifråga, även om man vid dödens stund bör visa viss respekt.
Men det Avellan glömmer – eller snarare vill glömma – är att vänsterpopulismen frodas. Hennes tidning och författarskap är starkt bidragande till Sydsvenskans vänsterinriktade och simpla kritik av den nya regeringen och dess samarbete via TIDÖ. Sydsvenskan spelar på så vis S-partiet i händerna. Tidningen backar i olika texter upp Magdalenas Anderssons skräckbudskap om att svenska barn ”hungrar”. Det är politiskt nonsens. Ingen svensk behöver svälta om man inte själv bestämt sig för detta (genom att inte söka kommunalt bistånd).
Sydsvenskan understöder även klimatskräckens budskap. Hon själv har i ett mejl till mig sagt att det sammanhänger med försiktighetsprincipen. Så länge den vetenskapliga bilden är oklar väljer tidningen -och alltså hon själv – FN:s sida. Detta sker genom att enögt framföra FN:s skräckvisioner. Således aldrig ett ord om kritikernas ståndpunkt (att detta kallas försiktighet är en gåta). FN har i decennier skriat om nära förestående skräck, men med jämna mellanrum tvingats skjuta framför sig tidpunkten för samhällets undergång. Det är inte seriöst. Men det är Sydsvenskas och andra nationella mediers linje.
Från journalistisk horisont är det bedrövligt. Vi ser ett steg mot propaganda…
Torsten Sandström
