Nästan ingen talar om följande svenska problem. Nämligen existensen av en stor svensk apparat som producerar nya lagstiftning var dag. Så väl i riksdagen, i departementet som på statliga myndigheter (efter delegation från ovan ) skrivs det varje år tusentals nya paragrafer. De är så många, så oklara och så dåligt synkroniserade att det av naturliga skäl ofta blir en soppa. De medborgare som har att rätta sig efter dem vet varken ut eller in. Och de personer som ska tillämpa dem – särskilt myndighetsanställda med svag juridisk utbildning – avfyrar skott i mörker. Här bara tre exempel.
1. För inte så länge sedan fick en svensk kommun bakläxa av Högsta förvaltningsdomstolen för att kommunen inte ville ge socialt bidrag till en person som hyrde en lägenhet i andra hand med en skyhög svarthyra. Domstolen menade inte att lagstiftningen inte skulle agera mot svartkontrakt. Lagen talade nämligen inte explicit om svartkontrakt, utan endast om den hyra personen faktiskt betalade. Läs om detta i länken som följer.
2. Utvecklingen av svenska friskolor är enligt min mening något positivt. Men de kräver förstås inte bara regler om offentliga bidrag. Skolorna kräver specialregler mot missbruk, exv genomföreskrifter mot skolföretag i koncernform, där bidrag slussas hit och dit mellan bolagen. Ett förbud mot koncernbyggen vore på plats. Varje skolföretag bör agera för sig och inte jaga stordrift. Men regler saknas.
Lika illa är oförmågan att reglera gymnasiebetyg som är någotsånär likvärdiga över landet . Och där glädjebetyg kan utgöra grund för ansökan till attraktiva utbildningar. Det är självklart att särskilt friskolor på så vis fått ett incitament för att rekrytera elever, som genom glädjebetyg får företräde till studier i medicin, juridik osv. Vem som helst kan förstå att centrala prov måste genomföras i betryggande former och att lärarna endast har rätt avvika från proven om det finns synnerliga skäl och att skolledningen meddelas om att beslut om undantag avses fattas.
Och vad sägs om friskolor som rekryterar elever genom löften om månatliga kontanta bidrag? Jag tar mig för huvudet. Vår reform om friskolor kräver smarta lagstiftare. Här är bristen skriande.
3. Många småföretagare landet runt jagas av paragrafer från en mängd olika lagar, som myndigheterna genom delegation (med stöd i grundlagen) utfärdat författningar om. Att bönder och andra på så vis härjas av Länsstyrelser och Naturvårdsverk via regler om skydd för olika biotoper har jag redan bloggat om. Tusentals svenskar drabbas varje år. Att de tvingas betala stora belopp för att tysta kringresande offentliga inspektörer är något allvarligt. Stora avgifter utkrävs dessutom emellanåt enbart för själva inspektionsärendet!
Lika eländigt är att landets många företagare utsätts för byråkrater som vill inspektera deras näringsverksamhet via detaljlagstiftning rörande livsmedel, arbetsmiljö osv. En föga lagkunnig inspektör i en skånsk kommun tar ut ett par tusenlappar för varje påpekande rörande hur dörrar ska placeras i kök, hur etiketter på honungsburkar ska formas, hur breda hyllor för skor ska vara, i vilken ordning ingredienser på livsmedel ska räknas upp, om tillverkaren ska tillåtas använda de egna hönsens ägg (köpta anses bättre) osv. Jag inser att viss övergripande kontroll krävs för hygien och säkerhet. I så fall ska kraft sättas in. Men att terrorisera näringsidkare men påpekanden som varken är förnuftiga eller kan motiveras med påtagliga risker är rentav en skandal i ett land som till stor del försörjs genom beskattning av de företagare jag nu talar om.
De tre typexempel jag nämnt pekar på ett farligt gift mot den svenska nationen. Giftet heter ”Lagstiftning in absurdum”. Så länge svenska politiker inte förstår hur giftet sprids i Sverige kommer vår nation att fortsätta sin vandring nedför utförsbacken. Paragrafmissbruk är en del av den svenska sjukan. I Sverige talas mycket om psykisk ohälsa. Enligt min mening är juridisk ohälsa något minst lika allvarligt. Det rör sig om integritetskränkande inspektioner, osunda krav och rentav om dumhet.
Torsten Sandström