Utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik är ett fenomen som jag länge bloggat om. Det rör sig om en allmän tendens inom nutiden mediesamhälle. Att SvD – med sin särskilt pressade ekonomi som bärs upp av statsbidrag – utvecklats i denna riktning är tyvärr ett speciellt dystert faktum.
Nu ett typiskt exempel från tidningen den 12/5. Rubriken talar för sig själv:
”Pissar hellre på mig än partyknarkar”
Skribenten heter Amanda Romare och är inte ute efter en analys av narkotikaproblematiken. Nej, vad hon egentligen menar är oklart. Hon vill inte knarka som hennes vänner tycks göra för att främja sina egon. Skribenten har däremot inget storhetsvansinne, påstår hon själv. Men ändå vill hon främst prata om det egna jaget som författare. Att hon har inkontinensproblem är bara att beklaga, men att meddela läsekretsen denna privatsak förefaller enbart viktigt för henne. Hela texten tycks vara resultat av en tömd papperskorg med triviala egna tankelappar. Texten blir på så vis en vulgaritet som utmanar normala begrepp om analys eller ordning och tankereda.
Voffor då då? De kända orden lämpar sig för den som läst hennes text. Svaret är mediernas oförmåga att driva en saklig och högkvalitativ journalistik. Nu är det tjo och tjim – det gäller att slå ihjäl tiden med navelskådande texter. Vi ser alltså det moderna mediesamhället. I jakten på vinster så sänks kvaliteten på innehållet, på samma vis som kvällspressen redan länge gjort. Kvalificerade medarbetare ersätts av egotrippade gycklare, som proppar intigheter i halsen på ett folk som varken vet ut eller in.
Torsten Sandström
